så många ord

Ja, vad kan jag säga? Jag gillar att skriva men hatar att bli missförstådd och ofta har jag väldigt stora probem att förmedla vad jag menar, tycker och känner. Ibland pågår diskussionen i texten lika mycket med mig själv just då den skrivs som med dig som läser den senare. Problemet är att det blir alldeles för många ord. Jag kan sällan nöja mig med att bara helt enkelt beskriva min omgivning eller känslotillstånd just nu, just här. Att skriva dagbok var aldrig min starka sida som ung men jag ska ge det ett försök!

"Wall of text"

Så idag tänkte jag bara skriva; Idag ska jag bara glo Fringe, inte glömma att föra matdagbok och så ska jag plugga inför Historieprovet som är nästa vecka. Igår kväll blev det inget pluggande nämligen, jag fastnade framför "Snake on a plane" och körde ett hårt pass på min crosstrainer istället. Så kan det gå! Eller mer såhär:Det är så det alltid går till här hos mig, allt annat är regelbrott mot någon märklig naturlag.

När det var dags att sova låg jag mest och snurrade omkring, huvudet fyllt med minnen som jag försökte få tag i och dra fram. Inatt var det minnen som berörde den gamla Heden-kiosken i Öjebyn. En plats som var så mycket mer än bara en kiosk* för mig. Jag låg och fick ont i magen när jag insåg att jag inte har några foton på kiosken, inga riktiga foton- även om bilden av dess både yttre och inre är fastetsade i mitt minne. Det är över 15 år sedan den stängdes. Jag gick noggrant igenom olika "epoker" som jag hann uppleva fram tills att porten slogs igen för gott. Folket, glassarna, vännerna. Jag har så måga minnen men tiden är helt ur sin plats. Men ett minne är tydligt.

Bordet utanför kiosken en väldigt varm, gassande sommardag. Kvarterets ungar har samlats under GB´s färgglada parasoll och iaktar lojt besökarna till kiosken. Ingen vet vad de ska hitta på, ingen orkar göra något, vi bara sitter där och är. Någon har ätit en glass. Värmen är otroligt påtaglig, men ingen av oss är gammal nog för att åka till hamnviken för att bada utan att en förälder är med. Jag mins att vi var några stycken, men den enda jag mins var där är min syster och pojken S. Vi umgicks inte speciellt mycket normalt men kiosken var en typ av naturlig samlingspunkt.

Jag mins inte om NM eller LL var där - och därför kan jag inte placera under vilket år detta var. Jag vet dock att kiosken ännu inte var såld. Någon av oss hade köpt en liten vit påse med färgglada bubblor på- fylld med plockgodis som såldes styckevis bakom disken. Det gällde att veta vad man ville ha. För 10 kronor kunde ge nästan en hel påse om rätt person stod vid kassan.

Vi satt och delade upp godiset sinsemellan över bordet som blev färgat av parasollet som en regnbåge. Solidariskt värre. Jag mins en tanke som far genom min skalle just där och då:
.Det här är så mysigt, låt alltid vara såhär.

Varje gång jag sitter på en uteservering med GB´s färgglada parasoll i sommarvärmen så har tankarna alltid vandrat iväg till detta minne som jag vårdar väldigt ömt. Ett gäng helt obekymrade barn, fickorna fyllda med tioöringar och en liten påse godis som vi själva valde att dela på.

Kiosken är viktig för mig för där har jag så många BRA minnen. Inte alltid så händelserika men ändå viktiga. När kiosken fanns så kände man även alla sina grannar i området. Med sin mjölk och cigaretter så blev kiosken en naturlig knytpunkt mitt i området. Idag tror jag inte att alla där är speciellt bekanta med varandra. Det var förresten tack vare kiosken som jag lärde känna min barndoms bästa vän Nina.

Det var helt enkelt utanför kiosken man sågs...

Kram // Jean