Helt fel ute...

Min tes om att jag inte blir kissnödig på morgonpromenaderna (efteroms jag varken dricker eller äter innan promenaden) är felaktig. Idag, precis 3 km in på promenaden så blir jag kissnödig. Denna gång tog jag det säkra före det osäkra och tog en genväg hem...så min planerade 7-8 km runda blev bara runt 4.8 km.

Min nya idé runt det hela är att det är vädret som påverkar mig! Att kylan gör att kroppen reagerar annorlunda? Jag kan inte minnas att jag haft dessa problem under sommaren, och när jag tänker efter så hade jag inte dessa problem förra veckan när det var soligt och varmt.

Mitt värsta "kissnödig-minne" är faktiskt från tiden runt min systersons dop 2010. Det är februari vinter- kallt och halkigt som sig bör uppe i Piteå. Jag följer med min syster till hortlax från Bergsviken - vi talar om 2-3 km på sin höjd. Jag gick på toa, vi började gå, halvvägs så är jag 99% säker på att vi inte kommer att hinna fram i tid.

Mins hur kylan gjorde så att benen liksom domnade bort. Man knep och knep men till slut var det ingen känsel från midjan och neråt. Den gudomliga känslan när man äntligen kom fram till toaletten var jätteskön. Men när man är så kissenödig och SER en toalett är det som om kranen får för sig att sätta igång, som nån visuell reflex. Aldrig har jag fått av mig ett par jeans med sådan fart...

Ahja nu är det slutpladdrat om mina motionsrelaterade kissvanor.
Vädret idag var minst lika hemskt som vädret igår men det har iallafall inte kommit någon mer snö och det lilla som kom igår är såklart borta sedan länge.

Det var den strålande solen som lurade ut mig, men jag kan säga att vindarna kylde ner mig till benkotorna. Nu skall det tillagas lite varm soppa och mysa framför datorn.

Peace // Jean