Mötje av åsit: Nationaldagsfirande

Jag kan bara säga som såhär; I Linköping kan de verkligen fira Nationaldagen! Och som min käre H kom fram till- att göra denna dag till en röd dag har nog hjälpt till att höja dagens status. Eftersom en sån här folkfest inte hade varit möjlig annars!

Men gårdagens nationaldagsfirande såg iallafall ut såhär:
Klockan åtta vaknade jag med ett glatt humör, jag drog mig i sängen och i tanken gick jag igneom allt jag måste packa inför dagens utlykt med pojkvännen. När jag åt frukost så blippad emobilen- Kocken undrar vad vi ska göra och han bjuds såklart in i upplevelsen. The more the merrier...

Dagen började runt 12 tiden när jag och min pojkvän H, möts upp utanför Ryd centrum för att åka hästskjuts in till Valla friluftsområde. Vi möts upp av två stora, skäcka bruksnordisar som drar en lång, stor vagn som rymmer jättemånga. Ekipaget som sitter på kuskbocken är självaste Alfred och Pippi Långstrump! Hon hälsar oss välkomna att stiga omborde men alla måste sitta ner!! Annars får man med Pippi att göra och henne bråkar man ju ogärna med. Vi åker någon km, tills vi kom fram till stallet där hästen får vila en stund innan den ska fara iväg för att hämta ett tredje lass från Ryd.

Vid stallet finns det massor med människor som tittade på hästarna i hagarna, åker rut i häst och vagn, låter sina barn testa ponnyridning och provar på att promenera med getter. Man får även besöka olika museum på området.

Vi lämnar stallområdet och närmar oss de stora hagarna och ängarna på Valla. Där möter vi upp vår käre vän kocken som följt efter orkester-kortegen från stan. Vi beslutar oss för att kikar runt bland tälten på saker som erbjuds och informerar om sin verksamhet. Linköpings budoklubb är tillexempelt där med mattor och representanter och erbjuder en att prova på eller bara titta.

Det finns även att prova på zumba, sumobrottning och en klättervägg för de modiga. Såklart fanns det även en hoppborg för de mindre. Det är också så att alla barn får ballonger och ansiktsmålning. Det bästa är att även jag får mig en liten Sverige-flagga målad på ena kinden. Detta såklart efter att jag köpt min alldeles egna flagga att vifta med.

Jag köper mig en smarrig "strömmings-burgare" (bilden ovan) som verkar säljas på alla tillfällen i Linköping. Den kändes inte så rätt att köpa under julmarknaden, men nu- idag, i det strålande sommarvädret så känns den helt perfekt!

(Försäljare iklädd en ryggsäck och vimpel med texten

"I <3 Fika" gick runt och sålde, vad jag tror, fika ;))

Vi hittar en plats framför scenen och lägger ut vår filt och tar fram gofikat. Smörgåsar, kakor, äpplen och äppelcider. Vi tittar oss omkring, vi är omrpingade av barnfmailjer, ungdomar, hundmänniskor och andra vuxna som står eller sitter på den enorma ängen nedanför Valla-backen.

"Linköpings bästa pulkbacke, en fin inramining till scenen tyckte vi..." som Ragnar Dahlberg säger, när han börjar presentera musikbanden på scenen. Det tycker jag med.

Grejen är att det säkert sitter och står runt tusen (mer än tusen) personer runt och framför scenen, men det är ju långt ifrån alla som är på Valla som bryr sig om musikscenen. De som anordnar firandet beräknade i efterhand att det kan ha varit runt 8-10 tusen personer och jag är redo att hålla med. Det var otroligt många människor.

Linköpingsbandet The majority says hade jag bara hört talas om, god kritik dessutom så det är kul att äntligen få höra dem och de visar sig vara riktigt bra. Sen får vi även ett gäng med låtar av Lisa Mikovsky. Hon är en Umebo som sjunger poppiga låtar om kärlek. Hon bjuder på en repertoar där nog många kunde känna igen iallfall en eller två låtar om man inte bott under en sten. Hon ger oss både "driving one of your cars" och "lady stardust"- Hon sjunger även många fler låtar, men jag mins såklart inte namnen på dem.

Nu är klockan runt 16 och en kö bildas nedanför scenen för att få Lisas autigraf. Vi packar ihop våra saker och går upp för den branta pulkbacken och njuter av den skuggiga stigen i ekskogen som för oss till de gamla stadskvarteren i Linköping. Vi strosar på kullerstensgatan som går mellan husen och fortsätter vidare hem till Kocken där vi äter en bit mat och tittar på Hamilton.

Jag kom ofta på mig själv vunder dagen med att tänka på "Det här skulle mamma gillat, det här hade varit helt perfekt för lilla Max, oj vad syrran hade tyckt om häjna". Jag kommer hem runt 22-snåret och jag är fortfarande glad och jättenöjd med dagen. Jag är även otroligt trött i alla sinnen.