Ibland kommer det över mig, hur olika vi människor är. Om jag blivit mobbad, som ett exempel, så betyder det inte att min upplevelse är densamma som alla andra hundratusentals som fått uthärda mobbing någon gång i sitt liv. Får jag diagnosen ADHD så är jag fortfarande unik, även getemot andra med diagnosen. Ändå skyfflas man alltid ihop. Är jag inte en såndär KVINNA så jag ju en såndär SVENSK, en såndär BLOND, en åndär FLICKVÄN, en åndär DJURVÄN, eller en såndära FEMINIST, du vet. Ständigt puttas jag in i olika grupper, sfärer, lådor- beroende på vem man pratar med. Lådor där jag inte alls vill vara placerad för jag har inte en susning om vad de adra i lådan vill mig, vad vi har gemensamt förutom intresset. Intresse är ju inte samma sak som "delad åsikt" i saker och ting.
Nåväl, jag blev iallafall mobbad under högstadietiden. Frågar man dem som mobbade mig så "mobbade" de inte mig. De tyckte bara att jag var tråkig, korkad, ful, sur, irriterande, jobbig, elak, störig, äcklig och opålitlig. Kan tänkas att jag råkat glömma något till listan...trots att de påtalade just dessa "faktum" åt mig, i tid och otid.Ibland när de sa saker om mig så kunde jag tänka "De måste ha tagit fel på person, förväxlat mig med någon. VAD VILL DE MIG?".
Ens tor del av problemet är att jag såklart käftade emot förr eller senare. Jag valde att kriga emot, men förstod inte att jag blev medvevtet provocerad, att det hadnlade om ett gäng må "monster- sociopater". Jag var helt ensam, medan de alltid var minst två mot mig. Jag tillbringade många raster inlåst, gråtande, på skoltoaletter. Eller bar ainlåst å toaletten för att bli lämnad ifred. Att få tillbringa sin rast i lugn och ro.
Den sista terminen på högstadiet åt jag ensam i skolmatsalen- för då hade jag äntligen berättat för min mamma om varför jag inte ville till skolan, varför jag inte kunde sova, varför jag kund eutbrista i gråt och skrik. varför jag inte orkade med livet, varför jag hellre dog än att de skulle förändra det om pågick- för trots att allt var hemskt så kunde det bara bli värre.
Då "slutade" mobbingen, för min lärare, tvingade oss alla samlas i ett rum och jag fick förklara vad prproblemet var- sedan nekade tjejerna, och "bad om ursäkt". Sen var jag utfryst istället. Det finns många, olika typer av mobbing. Det måste inte vara hårda slag och sparkar. Mobbingen slutade, och ibland var jag välkommen in i "gemenskapen". Tyvärr fick jag bevittn hur fokus ändrades över till en annan tjej och när jag ombads medverka så sa jag ifrån, vilket jag är så otroligt glad för idag- men jag är ledsen att jag inte gjorde mer! Så här hade vi ett gäng tjejer som mådde dåligt och fick härja omkring precis som de ville trots att de var kända bland lärarna som "problembarn". "Mycket intelligenta men stökiga och omöjliga i grupp".
När detta pågick, och många, många år efteråt- så ifrågasatte jag "mobbingen". Var det kanske en tolkningsfråga, handlade det om ur jag svarat, om jag salgit till tjejerna, eller ignorerat dme ÄNNU MER, om jag inte blivit ledsen av alla dumma saker de sa?
Var jag bara överkänslig, precis som läraren som tog hand om "processen" hade sagt. Kanske det är så att man ska behöva uthärda att en grupp sitter och fnittrar åt en, hånar ens fula kläder, ens utseende? Hindrar en att gå in i korridorer, skåpet, skriver fula ord, pratar skit etc- rakt ut, mitt framför en person? Sprider lögner som gör att människor man aldrig ens pratat med- börjar avsky dig?
Skammen för att man inte duger för andra, att man inte passar in- osäkerheten, rädslan, som att den inte är stor nog när man kliver in i tonårsrollen. Stans ta mig att jag Inte klarade av av att sluta sticka ut! Att sluta STÖRA min omgivning med min blotta närvaro!
Jag var den där tjejen i reklamen som friends hade för några år sedan. En grå, tyst, osynlig flicka som tog bort sig själv för att inte synas- eller för att andra inte låtsades om henne. JAg försvann, medvetet, men det räckte aldrig.
Jag var osynlig, osynlig för alla lärare. Jag var helt övertygad om att de faktiskt inte visste vem jag var, efter tre år i samma klassrum. Min egen klassföreståndare (den välutbildade BILDLÄRAREN) var den som ville få det till att jag kanske var överkänslig? (Märkliga är att en av mina bästa vänner fick ett liknande ifrågsättande "utlåtande" av lärare på exakt samma skola där jag som vuxen börjat ifrågasätta om en enda kotte där har en godkänd behörighet ör att få vara lärare?).
Om det är så att jag är överkänslig (känslig är jag absolut, men prolemet är kanske inte känsliga människor?) så finner jag det nästan lustigt att jag aldrig mer blivit mobbad eller utfryst? Jag hade många vänner under gymnasietiden, komvux, arbeten. Jag hade alltid vänner på min gata- utan dem hade jag inte klarat skoltiden.
Det fanns nog inte många utanför min skola som såg eller kunde förstå vad som pågick. Jag visste bara att jag mådde jättedåligt och ingen kunde förändra situationen, och jag hade rätt.
Som en av tjejerna sa när de konftronterades av läraren "Ja men ni kan ju inte tvinga oss att tycka om och umgås med henne?" , Vilket jag själv höll med och förstod. Vill jag umgås och vara med människor som inte känner, men ändå avskyr mig så innerligt? Nej tack! Jag var inte intresserad av deras psykologiska lekar och inbördes misshandel.
Det där är iallafal en del av min historia. Jag blev mobbad, och det tar alltid emot att säga. Det finns en skam och skuld i det, som tog flera år att "tvätta bort". Jag är inte speciellt påverkad av mobbingen idag-förutom det faktum att jag "flytt" 100 mil för att slippa att ens riskera att se någon av dessa tjejer igen i verkligheten för jag skulle nog inte hantera det så jättebra, även om jag förlåtit dem. Sen insåg jag rätt snart att det finns rätt många, störda individer och en sjuk attityd i denna stad som jag inte tycker om. Puttrar rä uder ytan. Att flytta har enbart förändrat mitt liv och MIG till någonting bättre.
Vändpunkten för mig var när jag i vuxen ålder upptäckte att dessa personer själva haft det jobbigt, struligt och stora problem. Det är SKÖNT att se, inte som hämnd, men som i att de inte är perfekta, att skulden faktiskt är på dem med- Att de nog inte mådde så jävla bra själva. Att min mobbing inte berodde enbart på mig, det var bara otur. Otur att jag hamnade i samma klass med dessa, grovt, störda människor.
Jag vet att det är lätt att "råka" mobba någon, att kanske inte se sådant, att inte se sådant i tid, att inte förstå skillnaden på att "bara ogilla någon" eller att "mobba någon". För vi blir oftast matade med att mobboffret är en söt, oskyldig person och mobbaren är en solkar liten skurk i barn-kostym. Men det räcker att man är tre personer som uttrycker sitt ogillande mot en person på samma gång. Det är en typ av mobbing. Att som grupp placera sig i en position som försvagar en enskild individ. Grupptryck.
Mobbing är hemsk just för att man alltid, eller till stor del- står ensam, mot många. Tystnaden från de som står vid sidan om är nästan värst, för det är ett godkännande av handlingen, av det som sker.
Varför börjar jag skriva om sådana här trista saker? Jo. För detta är min upplevelse, men inte alla mobbades upplevelse. En mobbad bekant började prata om att skriva en bok, en manual för mobboffer för att slippa bli mobbade, för att ta ansvar över sin mobbing?
"Jag funderar på att skriva en bok, "det är dig det är fel på, inte de andra"
Den ska handla om hur folk som är konstiga själva har ansvaret för att inte bli mobbade etc.Den ska säga allt det där jag skulel behövt höra när jag var liten, men som ingen ville säga för det inte är politiskt korrekt att säga så.
Man borde försöka hitta lite livshistorier att väva in i den bara, så kan det nog fungera.
Jag tror det är en bra ide. Kanske mest som ett sorts inlägg i samhällsdebatten, fast även som en manual för den som känner att han behöver.
Tror det behövs en sån bok."
Låter som en skitbra idé först., beroende på hur man tolkar. Jag gillar tanken om man utgår från att mobboffer idag måst ta ansvar för sin mobbing, jag gillar idén att ifrågasätta det. Men tolkningen är nog annorlunda, det motsatta. Jag känner människan seda tidigare och hört att han tycker att man ska anpassa sig. Att man kan påverka om man blir mobbad eller inte-vilket såklart, i mina ögon, lägger SKULDEN på offret (och dessutom är direkt felaktigt). Vem säger åt våldtäktsoffret idag att hon får skylla sig själv? Man utgår ju från att man får lära sina barn rätt och fel. Men visst, hade hon inte klätt sig i sexiga kläder, sminkat sig eller gått utomhus helt ensam så hade hon kanske sluppit att bli våldtagen (ni hör väl hur tokigt det låter?).
Inte "Du får inte gå till skolan med tandställning, råsa tröjja (som kille), dina föräldrar får inte vara lesbiska, du får inte gila att spela tv-spel, osv. Och gud nåde om du har någon lättare social störning, ADHD/ADD osv. Orsakerna och utformningen på mobbing är garanterat lika fantasifulla och varierande som det antal som blir mobbade. Det som är gemensamt med oss som bivit mobbade är några saker:
1. Många mot en.
2. Fel plats, fel tidpunkt
3. Fel i omgivningen - som inte agerar och förebygger.
4. Vi söker en orsak till varför andra hahtar oss så innerligt.
"Det måste ha avrit för det de säger- Tex att jag är fet, ful, har en bög till pappa"- men detta är ju oftast det vi blir mobbade FÖR. För det är en svag punkt, man hittar den svaga punkten för att reta och provocera offret och finna sympatier och medhåll i den stora massan som bara iaktar eller följer med i bara farten...
Jag tror inte att man kan utrota mobbing. Varje ny generation medför sig ett antal ruttna ägg - Men jag tror att man kan lära sig identifiera det som lärare och sätta stopp för det i tid. Precis som min mamma gjorde med mina yngre syskon, just för att hon sett det ske med mig. Jag tror absolut att det finns en del som blir mobbade pga sitt beteende och att de är "skitjobbiga" men då handlar det ju fortfarande om att skola och föräldrar måste lära ut förståelse och tolerans? Ska det vara så förbannat svårt?
Men enligt ovanstående citat, så skulle jag alltså ha slutat med det jag älskade mest i världen- och alltid var kärnan till att jag blev mobbad: Hästar, och det faktum att min bästsa kompis vara 2-3 år yngre än mig. Att jag kom från en ickereligiös, ganska "fattig" familj och att jag bodde i "fel ände av stan". Att jag vad född med det ansikte jag fortfarande bär med stolthet och att jag även fortfarande SÄGER EMOT NÄR NÅGONTING KÄNNS ÅT HELVETE. Enligt ovanstående så skulle jag ha anpassat mig, förklätt mig, smälta in, kanske även bli en mobbare eller åskådare själv? Många gånger är ju även den som leder en mobbing också utsatt, ett sätt att dra uppmärksamheten från sig själv är att placera den på någon annan.
Nä, sluta pressa in folk i formar, lär era barn att människor kommer i alla olika skepnader så ska ni se att världen kan bli bättre. Och glöm inte att även "rötäggen" faktiskt kan vara mobbade eller utsatta. Något är det iallafall som skapar rötan.
Puss och kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar