En sommardag...

Solen gassar på, far ut och in mellan snabba, bommulslädda moln på klarblå himmel. Det blåser och jag får lov att ställa ner mina pelargoner från hyllan så att de inte ska råka illa ut. Jag gömmer mig inomhus när solen står som högst. Jag orkar inte att påta i min trädgård en såhär solig dag. Jag bestämmer mig för att fly in i lövskogens svala skuggor.  

Jag följer de asfalterade, heta vägarna tills jag når de blåsiga fälten och kan svänga ner i det efterlängtade skogspartiet. Det är som att beträda en katedral där askar, aspar, ekar och lönnars fortfarande skira men stora blad bildar ett tätt tak. En kör av olika fåglar välkomnar mig och skuggan känns så svalkande och skön mot mina ögon och hud. Det lilla ljus som når igenom ger en känsla av att man just gått in i en drömsekvens i någon film, men detta är mitt liv här och nu.

Jag följer de ringlande stigarna, tar mig tid att lyssna, lukta och framförallt att titta på varenda liten blomma som med stor möda har strävat sig upp bland det tjocka lagret med gamlalöv och kvistar. Tappert sträckt på sig för att hinna före sina grannväxter. Man kan se hur den låga vegetationen slåss om det lilla utrymme av ljus som här och där, fortfarande strilar ner mellan de stora trädkronorna. Om några veckor kommer taket att vara tätt och skogen bli mörk. Blommorna dör och det blir ormbunken och mossans tur att ta över...

Efter någon kilometer så är jag framme vid en stor kulle. Det finns en stig där andra redan gått, många gånger före mig. Jag följer den och ser plötsligt ut över ett enormt, gult fält som breder ut sig där nedanför...Jag följer stigen ner till en väg som skär rakt genom det gyllengula.

 

 

Det hänger åska i luften. I horisonten kan jag se hur regn blandar sig med solens ljus och bildar vackra strålar ner till jorden. Det får mig alltid att tänka på religiösa oljemålningar där gud sträcker ner sin hand. Att solen är en gud, en tanke som plötsligt inte känns så märklig alls...

 

Luften är tung, varm och fuktig. Jag skulle kunna gå runt naken utan att känna mig avklädd. Jag längtar efter en stor, sval sjö. En hinna av söta dofter, pollen, damm och andra partiklar som tyngs ner av vätan, klibbar fast över mina nakna hud. Den kittlar och kliar. Ibland känner jag en dunst av en vind, men den tillför bara ännu mer värme och dofter...

  

När de tunga, mörka molnen med ljusa glorior äntligen släpper ifrån sig sitt vatten så är det som att stå i naturens egen dush. Lätta, många, små, men framförallt ljumma droppar börjar skölja bort all smuts.
Jag tänker på känslan när man som liten brukade leka vattenkrig med mammas blom-sprayflaska under heta sommardagar.... Bara några hundra meter från mitt hem på min väg tillbaka så ser jag en stor rengbåge kröna mitt älskade Ryd.

Det står Maj i almanackan.
Det är sommar i Linköping nu.