Hur sörjer man någon man aldrig träffat men ändå haft så nära? Närmare än någon annan. Hur kan man sörja någon som egentligen aldrig fanns? Någon vars hela existens bara är något som kunde ha varit, de tankar och förväntningar som byggts upp runt omkring. En person man kan se i precis alla, undra, om hur framtiden hade kunnat se ut.
Hur sörjer man en förlorad framtid, en dröm, något efterlängtat?
När jag sörjer andra, så har jag minnen som jag kan skratta och gråta åt, stunder med den personen som är våra så länge jag kan minnas dem. En person vars ansikte som jag kan besöka och ett livsöde att beskriva för andra. Där har jag ett liv som varit men även kunde blivit mer- att sörja. Jag kan tänka att "det där var en bra människa, och det gav mig så mycket" och kanske se saker som denna efterlämnat sig. Jag sörjer på grund av saknaden efter förlusten av något som funnits i mitt liv.
Men hur sörjer man en existens som aldrig fanns där, men ändå gått förlorad? Ett liv som man i ett ögonblick såg framtiden breda ut sig inför - alla möjliga vägar som kunde tas. Pojke, flicka? Mammas näsa, pappas ögon? Kanske morfars stora fötter och farmors mörka hår? Mors temprament eller pappas tålamod.
Hur sörjer man något som man varje dag ser hos andra? Något man aldrig haft. Undrar- kunde det där vara hur livet skulle ha blivit?
Jag vet inte hur man sörjer något som inte varit men ändå alltid finns där som i en annan dimension, en plats där det finns, där saker är annorlunda. En plats som existerar på sidan om där jag står. jag vet att sorgen alltid kommer att finnas där. Inte med minnen, inte med bilder eller ord. Bara ett tomrum av saker som kunde ha varit. Det låter helt galet för många av er där ute men jag vet att många förstår precis hur jag känner och vad jag menar.
Idag blåser det hårda vindar och jag ska hålla mig inne.
Läsa om hur vi långsamt dödar vår planet, det, och titta på Californication.
O.O~~ Peace
// Jean
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar