Igår bjöd chefen på mitt dagjobb alla oss anställda på burgare och vi tjejer började snacka om bloggar. Då mindes jag denna pärla, och att jag kanske ska skriva i den istället för att påbörja ännu en ny. Grejen är den att jag egentligen inte har mycket tid alls för att blogga.. Jag jobbar, jag umgås, jag leker, jag pysslar och pillar på saker. Ibland luktar jag på dem också! Jag...gör andra saker när tid ges. Jag säger inte att jag har ett liv, för bloggandet är någonting uppfyllande det med, men det har inte varit så viktigt att "uttrycka mig".
Det har varit väldigt dött på den fronten när jag nu tänker efter. Jag ritar knappt, när fotade jag egentligen senast? Jag skrålar inte ens längre högljutt i duschen till sånger jag inte kan texten (eller melodin) på (till alla grannars stora glädje). Det är ont om den kreativa varan helt enkelt. Orken tryter. Lusten svajar.
Jag har funderat på vad jag ska skriva, har jag något att skriva? Jo. Massor. Men det är egentligen inte bloggmaterial. Det är mer...."Nu ska jag gå ut i skogen, upp på ett sjukt högt berg och Ronja rövardotter- skrika tills stämbanden blöder, för annars känner jag att _jag_ går sönder".
En gång sa en vän som läste min blogg....eller nej, inte en vän. Stryk det påståendet. En bekant, en väldigt ytligt bekant. Hen läste iallafall min andra, mer öppna blogg, i samband med mitt uppbrott med mitt ex för snart 7 år sedan. Hen blev väldigt dryg mot mig och ställde sig på mitt ex´s sida (jag är inte en person som ville att folk skulle väja på oss men mitt ex vari det behovet på den tiden) "Du har ju värst humörsvängningarna....helt galen". Lite som en hint av att hen ändå kunde förstå att Exet inte stått ut med mig. Jag är ju trots allt lite galen. Nu inget illa om mitt ex, för han är en underbar vän, och jag skulle aldrig vilja ha vår relation, all smärta till trots, ogjord. Men han var en riktig jävla skit då. Eller ett as. En fet jävla lögnare osv. Bara att välja.
Men här ska jag berätta en sak; Man FÅR vara lite "galen" och ha "humörsvägningar" när man blir bedragen, inte bara fysiskt utan även känslomässigt. Man får det. så är det bara. Man får skrika, gråta och VISA ilska när man är ledsen, sårad och sviken. Att människan behöver uttrycka sina känslor är inte galenskap, det är 2000-talet, inte 1850 där kvinnor som uppskattade sex lades in på hospital för "hysteri".
Sen vet ju ALLA som någonsin gått isär från någon som varit mycket nära (död, skilsmässa, uppbrott)- att man går igenom något som kallas för en "sorgeprocess". Man lär sig att förhålla sig med en helt ny tillvaro. Precis som när någon dör och plötsligt är borta, infinner sig samma tomhet när en partner plötsligt "bara vill vara vänner" (vilket säkert fungerar jättebra men kanske inte precis efter att han berättat att han ska flytta ihop med din syster- som är ett möjligt scenario)Vare sig uppbrottet var bra eller dåligt, någonting förändras och många, t.ex jag, hade mycket att reflektera över och ifrågasätta, och stundtals blev jag arg, upprörd, ledsen och väldigt rädd och ensam. Men framförallt blev det så mycket tomhet att fylla upp. Jag är inte ensam av att vara ENSAM i ett rum. För mig är det frihet och lugn. Men ENSAMHETEN inombords, den råder ingenting bot på. Sömnlösa nätter, oroliga dagar- som ett löv för vinden. Ett segel utan båt, ni fattar symboliken.
Vad ville jag ha sagt med detta då? Ptja...
Jag är väl mer eller mindre "singel" igen och med det följer samma mönster. Ni(inbillar mig att fler än min mor läser bloggen, iallafall ibland) kan se fram emot ett gäng "tycka synd om sig själv"-späckade inlägg insprängda mellan förvirringen och ilskan. Just nu fokuserar jag på att leva. Både den roliga och spännande aspekten men även den livsuppehållande delen- ni vet, äta, sova....andas. Kämpar för att hålla ihop tillvaron- jobb, vänner, känslor, men det gör ont, det gör ibland så satans, jävla...skitont.
Misslyckande är jag van vid, det är inte det som gör ont, men ibland undrar jag om jag lärt mig något alls under all den tid jag levt. Någonting? Är det något som saknas, någonting viktigt som saknas, som de flesta andra människor tydligen har? Man blir lite Frankenstein och ifrågasätter om någon kan älska en, om man HAR älskat osv. Men det vet jag att jag har...och säkert blivit. Men ändå uppstår de känslorna. Självömkan --_-- sådant obehag.
Därför ringde jag och frågade min syster: Hur gör ni, hur har ni gjort för att klara av.....mer än tio långa år? Svaret skriver jag knappast här, men jag blev glad och lugn av det hon berättade, men kanske mest för att jag fick berätta och insåg att det inte var så farligt. Ibland blir jag ändå upprörd och förtvivlad, när tvivel segrar och självförtroendet försvinner helt. Jag vill vara min egen men ändå inte ensam. Ska det vara så svårt?
"vem är jag, vad vill jag" är inga frågor som känns speciellt aktuella. Jag vet alla de svaren, med eller utan honom. Han är inte en del av det, inte varit det på år. De svaren har blivit tydligare. Det är genom andra jag lär känna mig själv, men man måste våga möta sig själv också. Sen är inte jag samma person som för 7 år sedan, man utvecklas.....ibland åt olika håll, eller så stannar man kvar och ser sin partner i ryggen tills hen är borta ur bilden.
Mhm..hear me roar!
Oh, varför inga foton? Jo...min kameras kortläsargrej, är tyvärr stendöd. Så...
Det kommer när det kommer, som med det mesta här i livet.
Så lite Kent på det här, för att skapa den höstiga stämningen.
....brun sörja, kall blöta..och död!! yey!
Nej men Kent är bra, seriöst. Älskar Kent, once 14, always 14.
<iframe width="420" height="315" src="//www.youtube.com/embed/J7JgiZ81vmY" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>
Fridens liljor!
Det har varit väldigt dött på den fronten när jag nu tänker efter. Jag ritar knappt, när fotade jag egentligen senast? Jag skrålar inte ens längre högljutt i duschen till sånger jag inte kan texten (eller melodin) på (till alla grannars stora glädje). Det är ont om den kreativa varan helt enkelt. Orken tryter. Lusten svajar.
Jag har funderat på vad jag ska skriva, har jag något att skriva? Jo. Massor. Men det är egentligen inte bloggmaterial. Det är mer...."Nu ska jag gå ut i skogen, upp på ett sjukt högt berg och Ronja rövardotter- skrika tills stämbanden blöder, för annars känner jag att _jag_ går sönder".
En gång sa en vän som läste min blogg....eller nej, inte en vän. Stryk det påståendet. En bekant, en väldigt ytligt bekant. Hen läste iallafall min andra, mer öppna blogg, i samband med mitt uppbrott med mitt ex för snart 7 år sedan. Hen blev väldigt dryg mot mig och ställde sig på mitt ex´s sida (jag är inte en person som ville att folk skulle väja på oss men mitt ex vari det behovet på den tiden) "Du har ju värst humörsvängningarna....helt galen". Lite som en hint av att hen ändå kunde förstå att Exet inte stått ut med mig. Jag är ju trots allt lite galen. Nu inget illa om mitt ex, för han är en underbar vän, och jag skulle aldrig vilja ha vår relation, all smärta till trots, ogjord. Men han var en riktig jävla skit då. Eller ett as. En fet jävla lögnare osv. Bara att välja.
Men här ska jag berätta en sak; Man FÅR vara lite "galen" och ha "humörsvägningar" när man blir bedragen, inte bara fysiskt utan även känslomässigt. Man får det. så är det bara. Man får skrika, gråta och VISA ilska när man är ledsen, sårad och sviken. Att människan behöver uttrycka sina känslor är inte galenskap, det är 2000-talet, inte 1850 där kvinnor som uppskattade sex lades in på hospital för "hysteri".
Sen vet ju ALLA som någonsin gått isär från någon som varit mycket nära (död, skilsmässa, uppbrott)- att man går igenom något som kallas för en "sorgeprocess". Man lär sig att förhålla sig med en helt ny tillvaro. Precis som när någon dör och plötsligt är borta, infinner sig samma tomhet när en partner plötsligt "bara vill vara vänner" (vilket säkert fungerar jättebra men kanske inte precis efter att han berättat att han ska flytta ihop med din syster- som är ett möjligt scenario)Vare sig uppbrottet var bra eller dåligt, någonting förändras och många, t.ex jag, hade mycket att reflektera över och ifrågasätta, och stundtals blev jag arg, upprörd, ledsen och väldigt rädd och ensam. Men framförallt blev det så mycket tomhet att fylla upp. Jag är inte ensam av att vara ENSAM i ett rum. För mig är det frihet och lugn. Men ENSAMHETEN inombords, den råder ingenting bot på. Sömnlösa nätter, oroliga dagar- som ett löv för vinden. Ett segel utan båt, ni fattar symboliken.
Vad ville jag ha sagt med detta då? Ptja...
Jag är väl mer eller mindre "singel" igen och med det följer samma mönster. Ni(inbillar mig att fler än min mor läser bloggen, iallafall ibland) kan se fram emot ett gäng "tycka synd om sig själv"-späckade inlägg insprängda mellan förvirringen och ilskan. Just nu fokuserar jag på att leva. Både den roliga och spännande aspekten men även den livsuppehållande delen- ni vet, äta, sova....andas. Kämpar för att hålla ihop tillvaron- jobb, vänner, känslor, men det gör ont, det gör ibland så satans, jävla...skitont.
Misslyckande är jag van vid, det är inte det som gör ont, men ibland undrar jag om jag lärt mig något alls under all den tid jag levt. Någonting? Är det något som saknas, någonting viktigt som saknas, som de flesta andra människor tydligen har? Man blir lite Frankenstein och ifrågasätter om någon kan älska en, om man HAR älskat osv. Men det vet jag att jag har...och säkert blivit. Men ändå uppstår de känslorna. Självömkan --_-- sådant obehag.
Därför ringde jag och frågade min syster: Hur gör ni, hur har ni gjort för att klara av.....mer än tio långa år? Svaret skriver jag knappast här, men jag blev glad och lugn av det hon berättade, men kanske mest för att jag fick berätta och insåg att det inte var så farligt. Ibland blir jag ändå upprörd och förtvivlad, när tvivel segrar och självförtroendet försvinner helt. Jag vill vara min egen men ändå inte ensam. Ska det vara så svårt?
"vem är jag, vad vill jag" är inga frågor som känns speciellt aktuella. Jag vet alla de svaren, med eller utan honom. Han är inte en del av det, inte varit det på år. De svaren har blivit tydligare. Det är genom andra jag lär känna mig själv, men man måste våga möta sig själv också. Sen är inte jag samma person som för 7 år sedan, man utvecklas.....ibland åt olika håll, eller så stannar man kvar och ser sin partner i ryggen tills hen är borta ur bilden.
Mhm..hear me roar!
Oh, varför inga foton? Jo...min kameras kortläsargrej, är tyvärr stendöd. Så...
Det kommer när det kommer, som med det mesta här i livet.
Så lite Kent på det här, för att skapa den höstiga stämningen.
....brun sörja, kall blöta..och död!! yey!
Nej men Kent är bra, seriöst. Älskar Kent, once 14, always 14.
<iframe width="420" height="315" src="//www.youtube.com/embed/J7JgiZ81vmY" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>
Fridens liljor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar