Tja!
Den här helgen var ganska långsam och seg, samtidigt som den precis som alla helger nu för tiden- passerar alldeles för fort. Mina dagar är rastlösa, nätterna är inte bättre, men ändå mår jag bra med beslutet. Ett gemensamt beslut, det är det bästa.
Det är slut, det är fullständigt slut nu.
Jag vill inte "fylla ut" tomheten och ignorera det, men det finns förvånansvärt lite tomhet att fylla ut. Mitt liv har ju gradvis förändrats och i takt med att det tömdes på en sak, har jag fyllt på med annat- Andra människor, andra intressen, arbete...ni vet sådant som passerar över stigen när man är mitt uppe i livet.
Vi är inte ovänner, han och jag. Det är inte som att vi aldrig mer kommer att ses.
Vi är inte dramatiska på det viset, tror jag.
Jag umgås med vänner, gör saker... inte med uppgiften att döva ensamheten. Ensamheten gör inte speciellt ont alls, jag känner mig sällan ensam. Folk verkar tro att det är ensamheten som är problemet med det hela. Att det är ensamheten jag skulle vara rädd för, att ensamheten är något som gör mig ledsen. Det är det inte. Det är andra saker...
Men nu är det slut, det är över.
Ingen mer limbo, ingen mer bitterhet.
Inga mer krossade förhoppningar eller ENSAMHET.
För att vara i ett rum och inte bli hörd, trots att det står en annan människa där när man pratar, att bli ignorerad, DET ger mig en känsla av ensamhet. En otrolig ledsam, smärtsam ensamhet. Den ensamheten existerar inte längre i mitt livsrum. Jag har inte tillåtit den att göra det på väldigt länge nu...
Nu ser jag fram emot en vecka med jobb, som sedan avslutas med ett helg-äventyr till Göteborg.
Det ska bli kul. Umgås med vänner, trevligt folk, en för mig ganska outforskad stad där jag kommer att få upptäcka nya sidor, uppleva och skapa minnen. Det ser jag fram emot.
Jag måste börja lita på mig själv. Helt enkelt.
Nu ska jag fortsätta att leva!
Livet är alldeles för kort, och det här är vad vi får.
Den här helgen var ganska långsam och seg, samtidigt som den precis som alla helger nu för tiden- passerar alldeles för fort. Mina dagar är rastlösa, nätterna är inte bättre, men ändå mår jag bra med beslutet. Ett gemensamt beslut, det är det bästa.
Det är slut, det är fullständigt slut nu.
Jag vill inte "fylla ut" tomheten och ignorera det, men det finns förvånansvärt lite tomhet att fylla ut. Mitt liv har ju gradvis förändrats och i takt med att det tömdes på en sak, har jag fyllt på med annat- Andra människor, andra intressen, arbete...ni vet sådant som passerar över stigen när man är mitt uppe i livet.
Vi är inte ovänner, han och jag. Det är inte som att vi aldrig mer kommer att ses.
Vi är inte dramatiska på det viset, tror jag.
Jag umgås med vänner, gör saker... inte med uppgiften att döva ensamheten. Ensamheten gör inte speciellt ont alls, jag känner mig sällan ensam. Folk verkar tro att det är ensamheten som är problemet med det hela. Att det är ensamheten jag skulle vara rädd för, att ensamheten är något som gör mig ledsen. Det är det inte. Det är andra saker...
Men nu är det slut, det är över.
Ingen mer limbo, ingen mer bitterhet.
Inga mer krossade förhoppningar eller ENSAMHET.
För att vara i ett rum och inte bli hörd, trots att det står en annan människa där när man pratar, att bli ignorerad, DET ger mig en känsla av ensamhet. En otrolig ledsam, smärtsam ensamhet. Den ensamheten existerar inte längre i mitt livsrum. Jag har inte tillåtit den att göra det på väldigt länge nu...
Nu ser jag fram emot en vecka med jobb, som sedan avslutas med ett helg-äventyr till Göteborg.
Det ska bli kul. Umgås med vänner, trevligt folk, en för mig ganska outforskad stad där jag kommer att få upptäcka nya sidor, uppleva och skapa minnen. Det ser jag fram emot.
Jag måste börja lita på mig själv. Helt enkelt.
Nu ska jag fortsätta att leva!
Livet är alldeles för kort, och det här är vad vi får.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar