Monday...bloody monday!

Precis som alltid följs även underbara helger med en måndag. Måndag är inte så speciellt farlig i mitt fall. Det är en av mina korta arbetsdagar på städet. Det ger en paus och jag har tid att göra saker, vila eller hitta på något (ensam, eftersom de festa har jobb eller skola mitt på dagen) för att sedan landa "hemma på kvällsjobbet". Sen följs tyvärr måndag av den längsta arbetsdagen i hela veckan.

Mycket jobb innebär ju mer pengar, så jag borde inte klaga. Men jag tillhör den där klungan med människor som uppskattar sin fritid och är rädd om sin kropp. Jag prioriterar att må bra, framför att tjäna in ännu några hundralappar, om jag nu har så att jag klarar mig, vilket jag har.

Men det är en skön känsla, att jag sedan två år tillbaka, gjort en resa och kommit hit, där jag är nu- där jag har fått tacka nej till jobb. Att jag står här inför mig själv och inser att jag har...jag har så jag klarar mig själv. Helt själv. Jag är en uppskattad medarbetare och kollega, jag vill tro att jag även är en bra vän. Jag mår bra.

Det är en vän som påpekat detta för mig, många gånger den senaste tiden, vilken förändring hen märkt hos mig sedan hen först började lära känna mig. Från långtidsarbetslös, deprimerad och självförtroendet körd ner i botten, både på den sociala sidan men även i arbetslivet. Vem ville ha mig på sin arbetsplats, vem skulle vilja umgås med en bitter looser som mig?

Nu är frågan mer, vilka vill JAG omge mig med? Vad vill JAG jobba med? För jag har behövt komma till insikten; Jag kan inte göra allt. Jag kan inte TILLFREDSSTÄLLA alla, vare sig socialt eller i arbetet. Jag gör det jag klarar av, och det får räcka, det är awesome. Jag gör mitt bästa och det blir jävligt bra. Kvalité före kvantitet...jada jada.

Iallafall...jag _älskar_ de vänner jag har runt om mig. Mina kollegor, människorna som ställer upp i vått och
torrt, mina lunchtjejer, mitt Roller derbylag ;) och ...ja, alla. Jag har en sådan tur som har lärt känna just dessa människor. Jag sitter och skryter lite, men ärligt...jag är så sjukt, jävla...otroligt...tacksam!

Det är ni, inte guldet, som får mig att orka varje dag. Jag önskar bara att jag orkade mer än vad jag gör. Men det är grejen med att ha AD(H)D, batterierna är lite mindre och sämre. Min vilja är desto större. Nu ska jag avsluta denna kärleksförklaring till mitt liv och härliga tillvaro.

Önskar alla en trevlig start på en underbar vecka!
Jag har redan saker inplanerade att se fram emot.
Festligheter imorgon med Ingressgänget och senare under veckan en efterlängtad lunch med Älskade Malin! Nomrla tsett är jag mer en ensamvarg som älskar sin "egentid" för uppladdning men det är skönt med "ljus" som drar mina dagar genom det mörka, kalla höstmörkret.
Tack för att ni finns i just mitt liv.
Tack så satans, jävla mycket!  <3 <3 <3 

// Ciao!