Kärlek!

Känslor, eller mer..de där känslorna för någon vi vill kalla för sin partner, eller bara är sådär speciell, är svåra. Jag har så svårt att förstå, att man ska kunna sätta fingret på vad som saknas- när någon man själv passar så bra med. "Kemin" infinner sig inte? Eller kanske bara för en. Men vad är det. För historierna är många, där "plötsligt händer det" eller de ännu fler berättelserna om relationer där det aldrig hände...

Min berättelse är iallafall att jag måste hålla i mig själv, det är som att gå runt i en känslomässig tvångströja och trycka undan det jag känner. Varje risk för beröring är som en elstöt. Man vill inte vara nära för man vill det alldeles för mycket. Samtidigt kan jag inte säga nej, för allt jag vill...är ju där, i mitt blickfång, i hans röst, i våra samtal. Jag känner mig som en elefant i ett fint vardagsrum. En fel vändning och jag krossar allt. För jag har faktiskt någonting att förlora. Det känns hemskt, för det är stundtals otroligt hämmande.

Att finna någon är svårt. Att finna någon du vill ha...Att sedan finna någon som vill ha dig tillbaka. Det är fan magi. Ren magi. Eller biologi. Ibland blir jag rädd, jag har kanske något allvarligt fel. Sprider en doft, eller har ett utseende eller ett beteende som är direkt frånstötande. Samtidigt säger en kaxig röst inom mig: Jag SKA duga som jag är. They can´t handle it, trist för honom/de då!

När en vän gav mig tipset: Ja men bli sådär då, sårbar och dramatisk, även om ALLA tjejer inte är så. Jag tyckte att det var en rätt dålig idé, för man kan inte manipulera (jo det kan man) fram känslor och tro att det kommer att fungera i längden. Det behöver vara äkta. Jag behöver kunna vara den jag är, naken och ärlig, och duga ändå för kärleken.

Men ja, jag är orolig, tänk om jag inte har en fungerande kemi?
Jag kan inte se, jag kan inte riktigt förstå...
Varför det är så att inte hen också känner att vi två, är något som fungerar.
Men det är tydligen någon liten magik krydda som saknas och inte kan köpas.
En jävligt viktig sådan.
Kan jag odla den? Kan man odla fram sådana känslor?
Kärlek som växer fram har man hört talas om (I TVÅNGSÄKTENSKAP!!;( ), men de flesta jag pratar med vill och har upplevt den där....."här och nu, blir det vi". punkt. Sen att det mer sällan än ofta har fungerat i längden är skit samma. Ren kemi.
In i den råsa dimman bara!

Kan inte minnas senast jag kände såhär och det är vidrigt.
*Försöker vrida mig runt och komma loss*

För att dela med mig av mitt sinnestillstånd tänkte jag posta lite Kent.
De har följt mig så länge som jag mins nu...

Den här beskriver kärlekens mystik.
Kent- Hur jag fick dig att älska mig
https://www.youtube.com/watch?v=wIEyb3RNSlI
A miracle that you see me
As someone who can give you something
That makes you to want to be mine

That you want to be mine

Och en radioplåga, också från den underbara "vapen och ammunition".

Kent - Kärleken väntar

Brinn pengar brinn
Jag lovar du betyder nånting
Du orkar ta dig igenom det här
Du räcker till, så var den du är
Brinn pengar brinn
Jag vet att du är värd någonting
Du är hoppet i ett IQ-fritt land
Du är drömmarna jag drömmer ibland
Visst känns det som att kärleken väntar
Visst känns det som att kärleken väntar
Brinn hjärtat brinn
Du vet du kan förändra allting
Det blåser genom staden i natt
Hör du sanningen, den lät som ett skratt
Brinn hjärtat brinn
Vår fiende är rädd om sitt skinn
Det räcker med en gnista ett bloss
Dom skulle vilja vara som oss
Visst känns det som att kärleken väntar 

Ha en underbar Tisdag...det ska jag.