Nope, det känns inte alls bättre.
Det är lördag morgon och klockan är 05:40!
Jag är klarvaken, iofs har jag fått mina timma,r jag somnade nämligen redan 21:00 igår kväll.
En del saker är så jävla bra, det fungerar för mig. Livet går frammåt.
Jag är glad, lycklig, djupt där inne är allting okej, jag känner mig ändå ganska trygg.
Kärlek är lite skit samma, är det inte så?
Då talar jag om andras.
vänskap är otroligt viktigt.
Men den viktiga kärleke är den till dig själv, sen skopar man ut det till andra.
Jag pratar inte om att man går runt och älskar sig själv, störst, bäst, vackrast och på något sätt blir gudomlig. Nej. Jag talar om att finna någon ro, lycka, känsla av tillfredställelse. Att man inte är ensam, bara för att man är själv. Att trivas med mitt eget sällskap.
Aldrig har jag känt mig så ensam som i en relation som gått i stå.
En relation där man känner att man arbetar emot varandra eller inte alls, för relationen.
Hela känslan att man _hela tiden_ måste jobba med den för att något över huvud taget ska ske, att man ska känna någonting alls. Där kompromisserna inte är jämlika.
Jag känner mig inte ensam nu. Jag kan inte bli överkörd eller ignorerad.
Däremot känner jag ett visst obehag.
Känner att jag sagt en sak men bara sagt A och B,C och D blev osagt.
Ingen människa gillar känslan av att ha fått en "denied" i pannan.
Att man inte riktigt duger. Men jag duger. Det är grejen. Mitt "dugande" är inte upp till andra. Det är inte styrt av andra och det är inte genom andra, som jag duger. Jag duger, det här var bara inte rätt.
Nu är det som det är. Det går över. Jämnas ut, flyter på.
Sen blir det som om det aldrig hänt, eller så blir det helt fel.
Jag rår inte över att det blev som det blev. Vissa saker kan man inte styra.
Det jag kan styra, det enda jag kan styra, är hur jag hanterar det!
....Vad jag känner? Bortom min kontroll.
Inatt drömde jag om att jag gjort ett "sex-tape" och att jag sov över hos någon släkt och glömt den i duschen (?????) och att min mamma och syster lyssnat på det!! Och börjar prata med mig OM det!! (skällde, dömde, ifrågasatte) Det var så skämmigt, pinsamt och jag blev så otroligt arg. Varför fortsatte de att lyssna på bandet?? Varför respekterade de inte mitt privata?! Varför ville de så gärna förfasas och döma mig. Det var en jättejobbig känsla. e vaknade jag med den stora klumpen i magen. Men nu var det av en jobbig dröm.
Så sent som igår gick jag runt och tänkte att om....om det någonsin läckte ut nakenbilder på mig, så skulle 1. ingen bry sig för jag är intetsägande, fet, ful och det viktigaste (och trevligaste); Jag är helt jävla okänd. 2. Inte bry mig. Iallafall göra mitt bästa för att inte bry mig. Varför ska jag bry mig??? Kollar folk så kollar folk, gillar de vad de ser, eller inte gillar vad de ser på stulna bilder, varför ska jag då skämmas för att någon idiot osmakligt nog inte respekterat mig, och lagt ut bilderna. Låt oss säga ett ex som ett typiskt exempel.
VARFÖR ska tjejer behöva skämmas och känna sådan skam, över att MÄN vill se, och går till extrema längder, för att få tillgång av deras nakna kroppar??? Att män som fått deras tillit att få dessa bilder, hämndsprider dem som något sätt att "förstöra" en kvinnas liv. Det får vara nog nu.
...livet är för kort för skam och skuld för at man är ett offer, när förövaren inte känner ett skit.
Livet är för kort för att undra och
ångra saker som redan skett. Kör på.
I dag blir det att kolla/fota roller derby. Savel har varit snäll och tillitsfull nog att låna ut en bättre objektiv än det jag har, får se hur bilderna blir! Spännande.
Sen blir det TRE timmars Roller derbyträning med fokus på minimum skills imorgon (normalt är det 2 timmar och ärligt är det knappt att man pallar det!). Minimum skills är det man måste klara av, både fysiskt och teoretiskt, för att få tävla. Så på måndag kommer jag knappt att kunna gå. Yey.
Det är lördag morgon och klockan är 05:40!
Jag är klarvaken, iofs har jag fått mina timma,r jag somnade nämligen redan 21:00 igår kväll.
En del saker är så jävla bra, det fungerar för mig. Livet går frammåt.
Jag är glad, lycklig, djupt där inne är allting okej, jag känner mig ändå ganska trygg.
Kärlek är lite skit samma, är det inte så?
Då talar jag om andras.
vänskap är otroligt viktigt.
Men den viktiga kärleke är den till dig själv, sen skopar man ut det till andra.
Jag pratar inte om att man går runt och älskar sig själv, störst, bäst, vackrast och på något sätt blir gudomlig. Nej. Jag talar om att finna någon ro, lycka, känsla av tillfredställelse. Att man inte är ensam, bara för att man är själv. Att trivas med mitt eget sällskap.
Aldrig har jag känt mig så ensam som i en relation som gått i stå.
En relation där man känner att man arbetar emot varandra eller inte alls, för relationen.
Hela känslan att man _hela tiden_ måste jobba med den för att något över huvud taget ska ske, att man ska känna någonting alls. Där kompromisserna inte är jämlika.
Jag känner mig inte ensam nu. Jag kan inte bli överkörd eller ignorerad.
Däremot känner jag ett visst obehag.
Känner att jag sagt en sak men bara sagt A och B,C och D blev osagt.
Ingen människa gillar känslan av att ha fått en "denied" i pannan.
Att man inte riktigt duger. Men jag duger. Det är grejen. Mitt "dugande" är inte upp till andra. Det är inte styrt av andra och det är inte genom andra, som jag duger. Jag duger, det här var bara inte rätt.
Nu är det som det är. Det går över. Jämnas ut, flyter på.
Sen blir det som om det aldrig hänt, eller så blir det helt fel.
Jag rår inte över att det blev som det blev. Vissa saker kan man inte styra.
Det jag kan styra, det enda jag kan styra, är hur jag hanterar det!
....Vad jag känner? Bortom min kontroll.
Inatt drömde jag om att jag gjort ett "sex-tape" och att jag sov över hos någon släkt och glömt den i duschen (?????) och att min mamma och syster lyssnat på det!! Och börjar prata med mig OM det!! (skällde, dömde, ifrågasatte) Det var så skämmigt, pinsamt och jag blev så otroligt arg. Varför fortsatte de att lyssna på bandet?? Varför respekterade de inte mitt privata?! Varför ville de så gärna förfasas och döma mig. Det var en jättejobbig känsla. e vaknade jag med den stora klumpen i magen. Men nu var det av en jobbig dröm.
Så sent som igår gick jag runt och tänkte att om....om det någonsin läckte ut nakenbilder på mig, så skulle 1. ingen bry sig för jag är intetsägande, fet, ful och det viktigaste (och trevligaste); Jag är helt jävla okänd. 2. Inte bry mig. Iallafall göra mitt bästa för att inte bry mig. Varför ska jag bry mig??? Kollar folk så kollar folk, gillar de vad de ser, eller inte gillar vad de ser på stulna bilder, varför ska jag då skämmas för att någon idiot osmakligt nog inte respekterat mig, och lagt ut bilderna. Låt oss säga ett ex som ett typiskt exempel.
VARFÖR ska tjejer behöva skämmas och känna sådan skam, över att MÄN vill se, och går till extrema längder, för att få tillgång av deras nakna kroppar??? Att män som fått deras tillit att få dessa bilder, hämndsprider dem som något sätt att "förstöra" en kvinnas liv. Det får vara nog nu.
...livet är för kort för skam och skuld för at man är ett offer, när förövaren inte känner ett skit.
Livet är för kort för att undra och
ångra saker som redan skett. Kör på.
I dag blir det att kolla/fota roller derby. Savel har varit snäll och tillitsfull nog att låna ut en bättre objektiv än det jag har, får se hur bilderna blir! Spännande.
Sen blir det TRE timmars Roller derbyträning med fokus på minimum skills imorgon (normalt är det 2 timmar och ärligt är det knappt att man pallar det!). Minimum skills är det man måste klara av, både fysiskt och teoretiskt, för att få tävla. Så på måndag kommer jag knappt att kunna gå. Yey.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar