Trasig...

En hel sel saker är trasigt, en del människor är trasiga, men vet du vad- Det är inte jag.
Jag är gummikulan, superlimmet och den där plasttratten...som kanske kallas för just plasttratten. Den är vad den är och gör vad den skall och heter förmodligen samma sak som den gör. Enkelt och bra.
No game, no play. 

Trasigt kan faktiskt bli helt. Sen att jag vissa dagar känner mig lika tuff som en spegel i en tjurhage är en annan sak. Att göra den resan, att gå från trasig till hel- det blir en del av packningen ALLA människor bär på. Varje fin, underbar och härlig sak, alla trauman, pinsamheter och besvikelser. En del människors packning matchar bara inte varandra så bra. Vad du har i packningen påverkar nog ganska mycket hur du ser, och framförallt förstår, andra. Jag vill ha en sås tor packning som möjligt med alla möjliga saker, men inte större än vad jag klarar av att bära utan att gå sönder, igen.

Jag bär inte världen på mina axlar men jag tänker ge mitt stöd så gott jag kan...
Som din vän kommer jag kämpa och ge allt jag kan. Det är bara så. Men jag är inte outtömlig...

Nu har jag en dunkande huvudvärk. Jag tänker stress och spänningshuvudvärk men hoppas på att det är "Ge mig kaffe nu eller jag spränger din skalle-hot" från hjärnan. Så...morgonkaffe, sen vet jag inte riktigt vad jag ska göra fram tills vi drar ut i skogen. Jag längtar så, samtidigt känner jag mig så frustrerad och rastlös. Mitt humör går på en tunn tråd på skört glas.

Det blir ibland så, att man längtar efter något så mycket,mycket, jättemycket så det blir helt fel när det väl händer. Ja, Jag är som ett jävla barn ibland (Ibland? lol). Jag vet.

En god morgon
börjar med en god kopp kaffe.
Själv sitter jag med snabbkaffe...
Go figure.

Hejs!