Om alla problem(kritik) kunde avskrivas som missriktad avund eller svartsjuka så skulle problem vara så enkla att lösa. NU är min egen övertygelse denna teori. ett problem är man två om att skapa och lika många krävs för att lösa dem (om vi talar om problem i relationer- är det t.ex hemorrojder så kan man lösa det med en läkare- men se där, även då krävs det kanske mer än en själv!).
Att höja blicken och säga att allt är alla andras fel utan att orka ta konsekvenserna för sitt eget görande och sedan kasta skit på andra är... inte så classy.
Vuxna får bråka bäst de vill men jag blir svart i ögonen är när barnen far illa. Barnens relationer misshandlas å det grövsta och det värsta är när skitsnacket fortsätter, i det öppna, som ett stort "fuck you"mot de berörda. Ska det vara så svårt att visa den respekt man hävdar sig själv ha rätten till? Att glädjas åt andra så som man själv vill kunna glädjas. Att inse att man felat och sona för det för att folk sedan ska KUNNA gå vidare. Istället för att söka falska sympatier så kanske hellre gå till korset, försöka finna soning och gå vidare? Respekt måste flöda åt båda hållen.
Om någon sjunker i mina ögon så kan jag förlåta dem men det tar nog en stund innan jag kan glömma bort det som hänt. Älta är inte bra men att vifta bort andras känslor som mindre betydande än ens egna kan göra värre skada än någon "svensk avund" någonsin kan göra. Varför skulle lyckliga människor vara avundsjuka? Eller menar folk att lyckliga människor är immuna mot förtal och påhopp?
Om allt ändå bara handlade om avund, då skulle världen vara lättare att hantera men nu handlar det om högfärd, ignorans, distansering och egoism, men framförallt lögner och folk som inte kan stå för sina egna handlingar.
Att lösa saker är inte alltid att få sin vilja igenom, det är ibland en sådan enkel sak att mötas på halva vägen. Skrik, gap, hot och bråk tillför inte någon lösning, den spär bara på.
Jag önskar att mitt problem var avund, men jag är ju lycklig, så jävla lycklig - jag vill inte ha mitt lvi på något annat sätt än just nu (Möjligen några kilo lättare på magen och tyngre i plånkan men så är det väl alltid?), men just denna lilla orättvisa sticker mig i ögat varje gång jag besöker en viss plats på det stora internet- så jag undviker det faktiskt. Jag vill inte tänka på det eller än mindre läsa om det för jag blir så förargad och ledsen.
Att läsa hur de jag älskar och de jag håller av dras in i ett helvete de aldrig kan frigöras från pga en människas ovilja att se sin del i spektaklet. I ett krig kan bara en vinna och jag ser inte hur det ger någon vinnare i denna situation.
Självklart skriver jag om en hemska situationen på den numera ickeplaneten- Pluto, om någon nu fick för sig någonting annat :P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar