tisdag 28 februari 2012

Glitter och raj raj...

Funderar fortfarande över hur jag ska ta mig an veckans "Schlagertema" med kameran. Jag är för glitter och Glamour som skosmörj är för en vit dunkudde. Även om jag misstänker att kudden likes it dirty.

Hejs!

Saker och sånt...

Jag studerar men har även bidrag och det tjorvade som ihop sig igår och jag blev irriterad men även orolig. Därför är det så skönt idag när allting löst sig, och på ett bra sätt (återstår väl att se). Är som en stor sten som lättat från kroppen och mungiporna svävar upp mot öronen.

Grundläggande saker så som mat för dagen, tak över huvudet och tryggheten att man har det även imorgon -är sådant många i Sverige tar för givet. För mig är den känslan grunden för sann lycka (att kunna känna ro för en liten stund) i min egen värld. Oro kan mörka så mycket, äta upp en hel för att förmultna under tusentals år. Är inte det ett ganska hemskt öde? Japp, nu gled jag över till Star Wars.

Idag hör jag fåglarna sjunga ivrigt så jag antar att våren fortfarande är på ingående trots att vädret är mulet. Sent igår kväll så somnade jag till ljudet av regn som smattrade mot fönsterbläcket. Regn är så mysigt på vårsidan om året. Idag säger väderrapporten att det är rut 5 plusgrader och varnar om regnskurar under dagen. Ingen snö i sikte på flera dagar nu...men det kommer säkert någon dag med busväder när vi minst anar det.

I övrigt ser det ut som en dag i början på Maj uppe i mina hemtrakter, fast mindre snö ;)

måndag 27 februari 2012

Prov.

Så skönt, jag fick över distansprogrammet veta att min lärare är sjuk (tråkigt för honom dock! Krya på dej!) idag så provet blir på Torsdag! Detta är super, då får jag +3 dagar till att vara sjukt orolig men även plugga! Imorgon är C borta så det blir en hemmadag det med. Sen på Onsdag är labben och det ser jag verkligen fram emot för vi ska kika på olika celler i mikroskop. Skitkul och spännande tycker jag.

Peace // Jean

söndag 26 februari 2012

Crosstrainer

Körde exakt 1 mil igår och 1 mil till idag, + 4 km som jag körde tidigare idag. Det känns skönt! Jag måste bara komma igenom den där väggen av "jag gör det senare, inte nu, jag orkar inte". Har läst någonstans att det tar ca 3-4 veckor att får träning till rutin och att uppnå den där känslan av att GÅ och träna inte är lika jobbigt längre. Träna är ju alltid jobbigt men alla som tränat en längre tid vet också att man _vill_ träna.

I övrigt har jag faktiskt inte gjort så mycket annat. Eller jo, jag fastnade i en meningslös diskussion över nätet som gjorde mig helt... less. Det är så jobbigt under lingonveckan, vill inte skylla på det emotionella men ja- jag blir så osäker på mitt kompass under den här perioden och det är jättejobbigt när man hamnar i konfrontation med någon. -Är jag bara överkänslig, har jag fel, trampar jag runt som en elefant, är jag totalt okänslig? Eller är det bara en idiotisk diskussion i allmänhet, oavsett.

Nåja, shit happens.

Vår!





Tävling i veckans Fototriss del 168 - Schlager, glitter och glamour

Denna söndag presenteras veckans nya fototriss. Temat för den nya utmaningen är Schlager glitter och glamour och passande nog får man även chansen att vinna ett melodifestivalpaket till att se finalen i Globen, Stockholm. Så jag uppmanar alla mina vänner (som skulle ha nöje av det) att medverka i detta.

Utöver melodifestivalpaketet så kommer även andra priser att lottas ut och allt sker i samarbete med Svenska spels bingosida. För att se närmare om vad utmaningen innebär, regler och kanske för att få inspiration och se vad du kan vinna så kika förbi Fototriss temasida.

Själv tänker jag fundera en stund och se vad jag hittar på. Måste erkänna att Schlageryran på tv aldrig varit min cup of tea men att åka till Globen och uppleva allting live är ju en helt annan sak. Det vore helt enkelt en fantastisk upplevelse!

När nattugglan är på besök

Nattugglan är på besök och skrämmer bort John Blund rätt så effektivt för stunden. Jag har lingonvärk och är pigg som en nötkärna. All känsla av besvär kan bero på att lingonveckan började igår och att jag mest legat och slöat hela dagen. Sova på dagen är inget bra recept för en god natts sömn...

Det blir som om allt vill stanna upp. Man fryser trots att det inte är kallt, man orkar mindre, vill inte äta och man rör helst inte på sig- för hur man än gör så är det obehagligt och tokigt. Dessa dagar när det känns som att mitt skinn är för trångt och skaver i varje osynlig söm eller skallen är på högvarv, tankarna skenar iväg som en slipmaskin innanför kraniet för minsta lilla skitsak.

Så här sitter man, 02:38 och har precis kört en mil på Crosstrainern till en actionfilm (hard rain) med Christian Slater. Jag älskar Christian Slater. Tänkte lägga mig och läsa lite Iform och hoppas att lite slöläsande får hjärnan och kroppen att varva ner och finna ro med varandra. Jag vill sova för jag vill komma upp tidigt imorgon men det blir ju inte alltid som man tänkt sig.

Fy fan vad livet är bra ändå!
Allt är så jävla perfekt. ;)

Fridens liljor gott folk! // Jean

lördag 25 februari 2012

Ett citat jag ofta tänkt på den sista tiden.



Before you diagnose yourself with depression or low self esteem, first make sure that you are not, in fact, just surrounding yourself with assholes.

- William Gibson




Jag gick ut på en liten promenad idag. Det är nämligen vår i Linköping, solen har lyst lockande hela dagen. Den lilla snö som finns kvar gömmer sig på skuggiga platser och i små, små snöhögar här och var. Jag gick till min pojkvän på andra sida bostadsområdet för att få kramas lite och på vägen dit så såg jag en man i min ålder stå och kissa mot en av garageväggarna. Hemlig, hemlig, så ingen i husen kan se, men helt öppet mot oss fotgängare cyklister och biltrafiken. Jag kände mig lite pryd för jag fann det otroligt motbjudande...men sen mindes jag att jag nog bara är avundsjuk. Penisavund. Så där vill ju jag också kunna göra, även om jag kanske inte skulle göra det mot en husvägg som en hund.

Må fridens liljor kanta din väg // Jean
Det gröna, Javamossan frodas som ogräs i ett av mina mindre gurami-akvarium. Det är som en skog av grön, härlig mossa. Det ligger en prydnadsdöskalle (som följde med akvariet vid köpet) bakom det gröna som numera inte alls syns pga all mossa. Detta har vuxit fram med en helt vanlig "lysramp" för lågenergilampor. Javan mår inte alls lika bra i mina andra akvarium med lysrör som är speciellt för akvarieväxter. Detta är en tålig och vacker växt och perfekt för fiskar som Dvärguramin eller kanske i en stor glasburk med vackra stenar...

Så är det helg...

Detta år bli en plugghelg för det har då inte blivit mycket av det under sportlovet. Men innan dess måste jag städa klart i vardagsrummet vid mitt skrivbord så att man får någon ro. Igår lagade jag en jättegod kycklinggryta, såsen blev väldigt mumsig. Satt där i min ensamhet och gjorde något så ouppfostrat som att slicka såsen från tallriken efteråt- för att den var så jedrans go!

Idag ska jag göra köttfärsbiffar, men utan ströbröd. Får se hur det går. "åt helvete" säger nog en del. Själv är jag ju ingen hushållskemist så jag vet inte riktigt vad ströbrödet har för uppgift. Hindrar att allt fallerihop som en sladdrig, imploderande hög med kött och lök?

På Tisdag blir det inget pluggmöte med C, jag får plugga själv. Har iofs en känsla av att jag får mer gjort då, även om pluggmöte är mycket roligare.

Så idag skall det studeras och noteras tills både ögon och bläckpenna blöder.

Tjing! // Jean

Follow my blog with Bloglovin

fredag 24 februari 2012

Misslyckade ägg......

Idag blev det en Frunsch eller Brunch som det kallas mer internationellt. Tack vare grubbleriet under natten så vaknade jag upp väldigt sent idag. Jag postar nu en bild på en misslyckad äggmacka. Men även mosade ägg smakar ägg så det blev lika gott för det. Det visuella är ganska viktigt för mig när det kommer till mat, så visst. En hel äggmacka skulle kanske ha blivit godare...

Ja, jag vet. FUSK!! Pågens lingongrova och kaviar är inte direkt LCHF-mat, men det är vad jag har hemma just nu och jag tänker förståss inte kasta en massa livsmedel bara för att det inte passar in i min nya livsstil (det skulle jag må så otroligt illa av). Jag ska däremot inte köpa hem mer...inte så ofta iallafall.

10 minuter räckte inte för äggen.

så många ord

Ja, vad kan jag säga? Jag gillar att skriva men hatar att bli missförstådd och ofta har jag väldigt stora probem att förmedla vad jag menar, tycker och känner. Ibland pågår diskussionen i texten lika mycket med mig själv just då den skrivs som med dig som läser den senare. Problemet är att det blir alldeles för många ord. Jag kan sällan nöja mig med att bara helt enkelt beskriva min omgivning eller känslotillstånd just nu, just här. Att skriva dagbok var aldrig min starka sida som ung men jag ska ge det ett försök!

"Wall of text"

Så idag tänkte jag bara skriva; Idag ska jag bara glo Fringe, inte glömma att föra matdagbok och så ska jag plugga inför Historieprovet som är nästa vecka. Igår kväll blev det inget pluggande nämligen, jag fastnade framför "Snake on a plane" och körde ett hårt pass på min crosstrainer istället. Så kan det gå! Eller mer såhär:Det är så det alltid går till här hos mig, allt annat är regelbrott mot någon märklig naturlag.

När det var dags att sova låg jag mest och snurrade omkring, huvudet fyllt med minnen som jag försökte få tag i och dra fram. Inatt var det minnen som berörde den gamla Heden-kiosken i Öjebyn. En plats som var så mycket mer än bara en kiosk* för mig. Jag låg och fick ont i magen när jag insåg att jag inte har några foton på kiosken, inga riktiga foton- även om bilden av dess både yttre och inre är fastetsade i mitt minne. Det är över 15 år sedan den stängdes. Jag gick noggrant igenom olika "epoker" som jag hann uppleva fram tills att porten slogs igen för gott. Folket, glassarna, vännerna. Jag har så måga minnen men tiden är helt ur sin plats. Men ett minne är tydligt.

Bordet utanför kiosken en väldigt varm, gassande sommardag. Kvarterets ungar har samlats under GB´s färgglada parasoll och iaktar lojt besökarna till kiosken. Ingen vet vad de ska hitta på, ingen orkar göra något, vi bara sitter där och är. Någon har ätit en glass. Värmen är otroligt påtaglig, men ingen av oss är gammal nog för att åka till hamnviken för att bada utan att en förälder är med. Jag mins att vi var några stycken, men den enda jag mins var där är min syster och pojken S. Vi umgicks inte speciellt mycket normalt men kiosken var en typ av naturlig samlingspunkt.

Jag mins inte om NM eller LL var där - och därför kan jag inte placera under vilket år detta var. Jag vet dock att kiosken ännu inte var såld. Någon av oss hade köpt en liten vit påse med färgglada bubblor på- fylld med plockgodis som såldes styckevis bakom disken. Det gällde att veta vad man ville ha. För 10 kronor kunde ge nästan en hel påse om rätt person stod vid kassan.

Vi satt och delade upp godiset sinsemellan över bordet som blev färgat av parasollet som en regnbåge. Solidariskt värre. Jag mins en tanke som far genom min skalle just där och då:
.Det här är så mysigt, låt alltid vara såhär.

Varje gång jag sitter på en uteservering med GB´s färgglada parasoll i sommarvärmen så har tankarna alltid vandrat iväg till detta minne som jag vårdar väldigt ömt. Ett gäng helt obekymrade barn, fickorna fyllda med tioöringar och en liten påse godis som vi själva valde att dela på.

Kiosken är viktig för mig för där har jag så många BRA minnen. Inte alltid så händelserika men ändå viktiga. När kiosken fanns så kände man även alla sina grannar i området. Med sin mjölk och cigaretter så blev kiosken en naturlig knytpunkt mitt i området. Idag tror jag inte att alla där är speciellt bekanta med varandra. Det var förresten tack vare kiosken som jag lärde känna min barndoms bästa vän Nina.

Det var helt enkelt utanför kiosken man sågs...

Kram // Jean

torsdag 23 februari 2012

Tema: upprepningar

Jag har redan gjort ett inlägg för fotoutmaningen här: tema 167: upprepningar fototriss.com men jag vill lägga ut andra foton som jag tar i samma veva med temat i åtanke. Dessa (Tema: upprepningar) kommer jag att posta i denna tråd.


Fototriss del 167 - Upprepningar

Jag tänkte att nu då jag har en mobiltelefon med kamera som tar dåliga, men dugliga bilder så ska jag anta fototriss temautmaning och veckans tema är upprepningar. Jag antog det direkt och producerade snabbt några stycken från min direkta närhet - köket! Tyvärr är det inte någon bra kvalité på själva bilderna. Jag ska nog ta mig ut i staden och söka efter fler upprepningar längre fram. Jag antog fototriss utmaning för några år sedan men kontinuitet har aldrig varit min starka sida. Kanske det blir bättre nu när man alltid bär kameran med sig? Här är iallafall mitt bidrag till veckans outtömliga tema, kan ni se vad det är?



Om du vill se fler bilder som jag tagit med samma tema så kan du hitta dem här.

Lill-Sessan

Idag vaknade jag upp till nyheterna om att Viktoria fött fram ett flickebarn, vår framtida drottning. Jag kan väl inte säga att jag spirar och gnistrar av nyheten men det är faktiskt inte svårt att glädjas med ett par nyblivna föräldrar. Det är ett oskyldigt barn som får uppmärksamhet- inte för att hon är mer värdefull som människa- utan för att hon är född till en familj som "vi" helt enkelt är mer intresserade av än den gemene Svensson. Självklart sticker ju detta folk i ögonen och kommentarerna spolar in. Det är sådana här gånger man glömmer allt bra Viktoria ägnat sig åt, hur hon tränats hela sitt liv för att nå denna punkt där hon har en en familj och snart kommer att ta över tronen. Hjärtliga, uppriktiga lyckönskningar till familjen varvas såklart med förakt, plumpa skämt, hån och ren och skär avund.

De bästa kommentarerna är ju dem i stil med "Ja inte fick då jag va i tidningen när jag fick barn...", "ingen skrev då om mitt barn" - Jamen duttanen också, och vems fel är det då? Bli mer intressant, bli mediakåt, gift dig med en kronprins om det får dig att känna dig så liten när vår kungafamilj får uppmärksamhet. Är det verkligen vettigt att känna sådan avund? Jag skulle inte vilja byta plats med Victoria och Daniel ens för en dag. Jag vet inte vad hennes syskon har för sig för att få pengar och glida runt men Viktoria jobbar för sig. Hon upprätthåller värdigheten och trovärdigheten som många andra inom kungahusen misslyckats med.

Av alla "kändisar" vi har så är Viktoria den som Jag känner respekt för. Hon är vår första kvinna som ärvt tronen som kronprinsessa(?) och nu har hon fött en till drottning för nästa led. Jag vill inte göra detta till en genus eller feministisk fråga men som kvinna är det ont om kvinnliga, historiska förebilder. Victoria kommer förmodligen att vara en sådan kvinna som går till svensk historia och inspirerar yngre generationer. Jag kan inte tro annat.

Man får tycka vad man vill om att kungahuset är förlegat, historia, mumier och snyltare. vi är små internationellt men Kungahuset är en sak som gör oss unika och intressanta bland alla de länder som inte har det. Tro det eller ej, att ha en monarki ses som väldigt exotiskt men även "gammalt=Historiskt intressant" i länder där man antagit andra statskick. Deras existens är högst symbolisk men hela deras tillvaro är styrda av oss och våra förväntningar. "ja men det är inte demokratiskt, vi måste få VÄLJA vår kung som man gjorde förr". Förr, närdå? Ska vi börja slakta kossor och hänga upp dem i träd också? Låt oss börja göra sånt där vi gjorde förr och skita i traditionerna vi följt de senaste hundratals åren.

Nä tack.

Iallafall, jag gläds åt prinsessan och Daniels nyfödda dotter. Man kan inte önska dem annat än lycka och välgång, eller hålla käften och skita i det. Annat är att vara en skithög vågar jag påstå. Hur kan man önska en nyfödd någonting ont?

Usch, vill bara tänka på det positiva idag men vi människor har verkligen ett stort mörker som de utan omsvep kan sprida över internet utan någon som helst eftertanke. Därför blev detta inlägg om något så fint, så väldigt mörkt och negativt.


Så till någonting annat (mer gnäll, tyvärr!!). Idag ringde de från modellfabriken, precis som de gjorde för ganska exakt ett år sedan. Samma sak denna gång- Jag har inte råd. Ska ma nu göra det så vill man ju kunna köpa bilderna också.

Sanningen är väl också att egentligen har jag inte heller någon större lust. Alla som gjort foton med dem har blivit _jättefina_, så ta mig inte fel nu- men nu har ju alla foton som är identiska. Det är faktiskt lite tråkigt? Jag är iallafall spyless på att se folk spegla sig själva med minen "oh, var det en spegel där, Didnt know ;) ". Jättefint och häftigt när man såg det första gången, nu efter 90 000 gånger, not so much.

Hoppas att de förnyar konceptet, varför inte hyra in en lokal ponny utklädd till en enhörning som man får posera med, eller boaormar eller att man tar en bild just när man faller efter ett hoppa på en studdsmatta. Blåsa lite med en hårfönmot en bakgrund så att det ser ut som att man står vid kusten på någon klippa. What do I know. Lite nytänkande skulle inte skada...när de snart fotat allt kvinnfolk på facebook-Sverige med precis samma poser och rekvisita.

Nu ska jag ta och plugga. Atomer och livegna bönder, here I come!

onsdag 22 februari 2012

Pew pew pew...

Vägde ca 0.5 kg mindre idag än igår vid samma tidpunkt. Märkligt det där med hur kroppen reglerar sina vätskedepåer... med ibland rätt stora variationer dessutom. Jag undrar hur stor del av de där "förlorade" 0.5kg som är fettfrånfall? Förmodligen inte så mycket, tyvärr.

Så idag har jag varit ute på stan och gjort bort ärenden och sedan gjort en storhandling av saker ja behöver + kattmat, för att klara mig utan att besöka butiken på någon vecka. Detta är en strategi som ingår in min plan att börja med LCHF-kost. Inspirerad av en av mina väninnors duktiga son, så har även jag numera ett godis-stopp! Jag tycker att det går bra än så länge (tredje dagen nu).

Det är nu ni får ge tips på billig LCHF-mat som inte innefattar bacon eller charkerivaror i allmänhet.

"Det avrunna fettet som bildas vid stekning av bacon innehåller ungefär lika mycket nitrosaminer som den stekta skivan. En stor del av de flyktiga nitrosaminerna förflyktigas med stekoset, och därför är det viktigt att man har god ventilation vid stekning.

Genom att blötlägga baconskivorna en kort stund innan man steker kan man minska halten av flyktiga nitrosaminer." -källa


Ciao! // Jean

tisdag 21 februari 2012

Attention!

Idag tänkte jag låta er följa mig under en helt vanlig "städdag" i mitt lilla bo. Hur mycke städning det blir vet jag däremot inte. Åh vad ni måste se fram emot när jag ska skriva om när jag ska skura mina fönster om någon vecka.


[kl 11:42]
Mitt korta attention-span och planerna för städning idag lär ha blandade resultat innan dagen är över. Nåja, nåja, bara det blir rent så är jag väl nöjd. Även sorterade kvitton, biobiljetter, foton och böcker är en typ av ordning...

Kan omöjligt bara vara jag som med stora ambitioner börjat storstäda men allt som oftast slutar upp i en hög på vardagsrumsgolvet, djupt begraven i någon låda med hemliga skatter och minnen från det förflutna som man bara MÅSTE gå igenom här och nu! Idag ska jag minsann storstäda men se till att undvika klädskrubben för där är alla de där lådorna som pockar och lockar men jag ska vara stark idag! Vik hädan gamla scrapböcker, foton, tidningsutklipp och flygbiljetter, vaniljdoftande dagböcker, skolkataloger och söta bokmärken.. Låt mig städa i ro!

Hittills...
Planen: Jag skulle tömma dammsugaren och sedan dammsuga lägenheten. För att sedan dammtorka och vaska golven. Få lite ordning i sovrummet.

Resultat:
Nu är köksbänksskåpet utrensat och källsorterat! (Snälla, hindra mig innan jag börjar sortera konserverna utifrån innehåll och färgschema; im on fire!). Batterier, glasskärvor, kartongförpackningar, plåtkonserver, hårda plastförpackningar, tidningar och glödlampor som samlats under skåpet under 2011-2012 är nu redo att fraktas bort till min "sopcentral". Jag känner en märklig, inre frid. Mitt hjärta vill gå och se på tv nu men min skalle skriker något..va, har jag inte dammsugat ännu? Kan vi inte göra det imorgon...?

Analys:
Trevligt, sånt där som jag aldrig tar mig tid att göra. Nu är det gjort för detta halvår eller tills det drar till sig min uppmärksamhet nästa gång (Typ, när kartonger och tomma konserver börjar välla ut ur skåpet när den öppnas). Jag oroar mig lite inför April när vi ska börja kompostsortera. Ännu ett kärl att hålla reda på. Ta mig inte fel nu, jag älskar tanken att sortera kompost, det är något jag ser varmt på men jag vet inte hur jag ska ha alla mina kärl för att det ska bli praktiskt och enkelt. Förstår inte hur vi lyckades källsortera hem-hemma hos mina föräldrar på ett bra sätt och vi hade bara hälften av utrymmet av vad jag har under köksbänken- på fem personer! Detta behöver ses över och filuras över, men kanske inte just nu.
Jag ska försöka dammsuga nu. Alldeles snart, jag ska bara...



[kl 14:06]
Två timmar senare...

Jag har ännu inte dammsugit, måste hitta dammsugarens munstycke först...den är inte i vardagsrummet, badrummet eller köket. Det betyder att den är någonstans i sovrummet eller i klädkammaren. Båda rummen är fyllda med allt möjligt bråte som kräver sortering innan de kan sättas på sin plats, var nu det är. Oh yay. Im so going to fint it...

Återkommer...


[kl 14:43]
..Däremot hittade jag min yogamatta, hopprep, benvikter, pilatesboll...en till exertube och min body fat caliper (mätare för kroppsfett). Självklart gör ju dessa ingen nytta inne i min kaotiska klädskrubb (Klädskrubben = Litet rum dit man kastar in allt man inte har plats för någon annanstans för att glömmas bort i månader, ja kanske även år!), så jag bestämde ig för att tömma ett av mina snäck-kar (samla från IKEA) på 40+ liter och skrubba upp den för att ha mina träningprylar samlade på ett och samma ställe i vardagsrummet. Se så produktiv jag är trots allt!

Jag ska dammsuga, alldeles strax. Jag ska bara skriva upp tiden från mitt pass på Crosstrainern så att det inte försvinner innan jag satt in det på funbeat.


[kl 16:28]
Äh, nu skiter jag i det här. Jag dammsuger imorgon. Jag började rota runt i sovrummet och...jag har inte tid att dammsuga. Slökollar lite på "unga mödrar" fast jag inte borde, jag blir bara så irriterad nämligen (mest för att de pratar danska ;). Folk verkar ju inte tänka. Nu är jag inte alls emot att unga par skaffar barn- men lite får man ju tänka till runt sitt barnskaffande? Lite...lite? Vara 20 år och skaffa sitt andra barn med en kille man varit med i två månader, då ska man verkligen vara säker på saker här i livet... Menar, snacka om att leva det snabba livet. Nej, där är jag nog lite dömande och fördomsfull. Rår inte för det, instinkt gott folk! En del av er där ute är kankse sjukt bra människokännare och klarar av att hitta en passande livspartner under loppet av 8 veckor. Jag vet att jag själv och mina närmaste inte ingår i den kategorin.

Denna mamman verkade ha koll på åsikten runt handikappade barn iallafall.
- om den det är handikappat så behåller jag den inte...för dens egens skull. -mamman

Nä nä. Menar, alla andra mödrar som får handikappade barn ÖNSKADE dem. Hon har då verkligen tur att pojkvännen verkar gå in för rollen att bli en bra pappa. Mest tur är det väl för barnet, sköterksan sa att chanserna för missbildat barn är låg - i nästa sekund utbrister mamman att hon är så glad att fått höra att hennes barn är friskförklarat, att hon känner sig lättad. Man hör det man vill höra... Men ja, jag antar att man kan andas ut över att barnet inte har tentakler eller en tredje arm på ultraljudet. Inte för att jag ser något av det som någonting negativt. Vem vill inte ha tentakler?

Nu är energin slut och jag låter bara bedrövad och bitter trots att jag egentligen är en rätt snäll och förstående person.

Äh...vem försöker jag övertyga? >:)

Peace // Jean

Idag så...

Idag har jag mycket att stå i! Det är "sportlov" på Elsa-skolan och "pluggtisdagen" uteblir. C är bortrest och skolan är låst. Så det blir att plugga alena i köket. Men för att få lite ro vid böckerna så behöver jag först rensa upp och städa lite! Jag hatar verkligen att städa men gu så skönt det är när det är rent! Mysigast är det då sovrummet är vaskad och renbäddad.

När min FNH flyttade från studentryd till människoryd, dvs in till en "riktig" lägenhet, så besökte vi IKEA med hans föräldrar. Jag passade på att köpa nya gardiner och sängkläder och ett lakan. Det blir nog att premiärbädda med dem idag.

Förra natten var verklige orolig, kändes som att Rasmus skuttade runt och levde rövare och grannarna ville inte ta det lugnt. Dessutom hörde jag små ljud från lägenheten och det kändes osm att man låg på spänn hela natten. Jag är varken mörk eller spökrädd men man vill ju inte vakna upp med en främling i tvrummet heller!

Det kändes faktiskt lite jobbigt att gå och lägga sig igår. Rasmus var extra skuttig och körde några "il-rusningar" som en tok genom hela lägenheten (han är ju inte en så liten katt heller). Det verkade inte lovande inför natten. Sömnen lyckades dock infinna sig i mitt hem och jag sov genom hela natten...

Rasmus låg utsträckt, tätt, tätt tryckt mot min ena arm vid sängkanten, hela natten. När han är lugn och resten av huset sover så är även jag lugn. Det är de där kvällarna när allt ska låta och hans öron åker runt som små paraboler åt minsta ljud som jag också blir så jädrans nojjig.

Hemuppgifter på Religion som jag behöver påbörja, plugg inför Historieprovet och förberedelser inför lab på Naturkunskapen nästa vecka och även prov där. NK är den mest intressanta kursen by far, den är verkligen varierande och inte för djuplodande på den här nivån. En del saker är dock svåra att få "fast" i minnet. När FNH och C förklarar eller ledsagar mig genom mina anteckningar om atomer och periodiska systemet så är allt solkart men jag känner mig så otroligt osäker när jag kikar på det ensam.

Det är en jobbig känsla när man förstår men ändå känner att det är som en tråd som kittlar och dinglar mitt framför näsan men man kan inte riktigt få fäste och dra in den. Jag måste få tid att göra detta till mitt. Att ta till mig det på riktigt. Jag vill inte bara kunna rabbla saker, jag vill kunna förstå. Jag kämpar verkligen för att bibehålla intresse och fokus på kurserna. Det bästa är nog att koncentrera sig på det man tycker är mest intressant och kul. Jag ser allra mest fram emot labben. Geologi och biologi är väldigt intressant.

Fridens liljor // Jean

Det dära med skvaller

Jag läste nån studier en gång (Sydsvenskan, DA.se, Metrobloggen förtal), om att skvaller och skitsnack, som vi alla avskyr men omöjligt kan låta bli- är ett socialt kitt. Lite som sex är mellan många par, fast man påstår att relationen är ju så mycket mer. Ett kitt som håller rutorna på plats, ett kitt som av rätt(eller blir det snarare fel?) person kan påverka så många omkring sig.

Inget är bättre än en gemensam fiende, eller att följa ett drama på nära håll. Än roligare är det kanske att stå i dess centrum? Jag förstår fenomenet, ja det gör jag. Men helt ärligt så har jag lyckats avstå från sådant i skola och på mina arbetsplatser. Men lyssna får man ju alltid göra, det är ingen som frågar först. "Du, vill du höra något smarrigt om din arbetskamrat`?".Oftast vräks det bara ut och tyvärr kan man inte radera sådant i efterhand. Men man kan välja om man ska ta ställning eller sprida det vidare.

Man får minnas att saker alltid har två sidor och att man sällan hör båda. Detta är ju ett otroligt vanligt feomen på forum som till exempel familjeliv. Folk vräker ur sig sitt privataste ("Anonymt") och örväntar sig sedan en viss typ av respons. Jag ser det ske även på bloggar. Jag förstår inte vitsen med bloggar dessa gånger.

En blogg är som att skriva en egen liten kolumn i det stora nätet men folk tror att de kan kontrollera detta flöde - att man kan använda det som en riktig dagbok. En "dagsnoterings-bok" möjligen. Du vet, där man skriver saker värda att minnas för dagen i ära i stil med
- idag åt jag en smörgås, denna smörgås var god, Fy Fan vad arg jag blev när posten inte kom i tid. Titta vilken häftig grej jag hittat!"

... eller kanske ett ställe för debatt och nöje, att vädra åsikter och diskutera saker, lära ut och sprida kunskap och information.

Men dagbok? Där man skriver skit om andra? Där man kan yttra riktiga hemligheter. Är man inte lite naiv om man tror att det inte bara kan sluta jävligt dåligt? Det tycker jag nog. Jag skulle inte ens lita på de låsta bloggarna för även en låst blogg måste väl ha någon läsare för att inte bli totalt meningslös? Möjligen att man skriver ett inlägg och väljer att aldrig posta den, den får ligga där i "drafts" i all evighet. Bara för mina ögon. Så har jag gjort ibland när jag blivit riktigt upprörd över något. Då har jag Skrivit av mig och sedan sparat- men aldrig postat. Skriva av sig är ju otroligt sköt för många av oss. Det är nog en grundläggande orsak till varför så många bloggar till att börja med.

Behovet att ventilera sina åsikter om saker tings varande...hur oviktigt och meningslöst det än månne vara är vad som roar mig. Känslan av att dela det med de som är intresserade. Själv skriver jag- alltid medveten om att de flesta besökarna är totala främlingar men även att de mest flitigt återkommande är min egen familj och vänner. Jag är inte ute efter att skada andra, jag är ute på ett uppdrag utan specifikationer.

Nej, jag förstår det inte riktigt. Det där med att behandla sin blogg som en dagbok som man kan berätta sina hemligheter för, såvida det inte är harmlösa, ljusa hemligheter så som -åh ni skulle bara veta vad som växer i magen just nu! ååh Pelle och jag har hittat vårt drömhus! Men hemlisar tenderar att oftast bestå av ondsint skvaller och förtal eller ännu värre saker.

Livet vore fint om alla hemligheter innefattade en låst dörr, guldnycklar och en trädgård full av enhörningar. Naivt. Yup. Ett enkelt lästips för dig som inte förstår vad fan jag snackar om.

Mins nu besökare, jag uttrycker bara min åsikt och är faktiskt intresserad av att höra din med.

Peace // Jean

måndag 20 februari 2012

Årets sämsta (impuls?)köp 2011

I min gamla blogg bjöd jag väldigt ofta på bilder men ytterst sällan riktiga bilder av mig själv. Det råkar ju vara så här i världen att många där ute bedömer folk utifrån deras yttre och det är ganska trist att få höra hur folk fokuserar på så märkliga saker när man väl bjuder till av sig själv. Vi tjejer förväntas ju dessutom att alltid vara lite finare, lite sexigare, lite perfekta och sådär. Är man ful så har man ju inget på stranden att göra enligt vissa, så att säga. Men så att vi är på det klara - jag kommer att gå på stranden i sommar, i bikini och ser ni nått ni inte gillar så kan ni faktiskt titta någon annanstans tycker jag! *Reclaim the beach*- Men nu ska jag inte skena iväg i en sådan diskussion. Detta inlägg är om mitt sämsta köp 2011.

Och visst, det är väl kanske kul ibland att se att någon man avskyr kanske är lite mer korpulent eller fulare än vad man förväntat sig(skadeglädje är den sanna glädjen, ni vet?). Världen är ju inte perfekt. Själv är jag nu så pass gammal att jag nästintill har slutat upp att bry mig, trodde jag! Men jag har iallafall slutat bry mig till den grad att jag faktiskt tänker ta risken och bjuda på lite bilder idag.

En natt i början på vintern så drömde jag en dröm om en hatt. Det var en katthatt, så söt och fin och när jag satte den på mitt huvud så blev jag helt underbar. Jag vaknade upp till verkligheten med ett ryck och öppnade laptopen som låg vid min sida (ja, jag vet, inte bra alls) och börjar googla. Inom loppet av 10 minuter har jag funnit det jag letade och slängt iväg en beställning på en katt-hatt!

Åh som jag längtade efter min katthatt. Min FNH fick blodiga öron av mitt tjat om hur underbar vintern skulle bli med denna roliga, vackra hatt som skulle förändra mitt liv! (Ännu en hint om materialismens ondska!).

Så kom dagen när den damp ner i min postlåda och jag sliter upp paketet som om det vore julafton 1987 (jag har en idé om att julafton var optimal någon gång runt 6-7 års åldern). Jag tar upp mössan som ser ut som en manglad stackars katt (ända från Kina eller något) och sätter den på huvudet.Det känns.....inte rätt. Jag går in i badrummet för att granska mig själv i spegeln och NFH hör ett stortjut. I rädsla för att det håriga byltet ska ha konsumerat hans älskarinna (vi är trots allt inte gifta, rätt ska va rätt), rusar han till badrummet för att finna mig i en skälvande hög av en allvarlig skrattattack.

Fortfarande efter denna dag så vägrar han att vistas i samma rum med katt-hatten och själv vägrar jag att bära den offentligt bland andra människor. Men idag gjorde jag ett undantag och tog en liten session, jag, katthatt och mobiltelefonen.

Lite måste man ju bju på!

Lärdom från detta köp? Låt vissa drömmar förbli drömmar...så att säga.
Det blir bäst så. Nån gång ska jag kanske berätta om drömmen som resulterade i en 150 liters akvarium i mitt vardagsrum.

Om någon har ett öppet hem för en oönskad katthatt så kanske det går att ordna. No need for worries, jag följer alltså inte med på köpet.
Laters!

Promenaden

Jag gick ju ut på en promenad igår, var ute i 55 minuter och gick nästan 5 km. Under promenadens gång tog jag några bilder med min mobiltelefon. Den första bilden är på en gammal, kär fågelholk för oss som träder in i skogen. "Här bor kärlek" och man myser åt tanken att där inne ligger det snart några ägg som kärleksfullt ruvas av mamma och pappa fågel.


Förra våren så gjorde dagisbarnen i området en alldeles egen konstutställning i naturen och dessa är en av många konstellationer som fanns runt om i området. Eller som min FNH påpekade: "Det är såhär fåglar bor i korridor".

När jag svänger in på 5km spåret så möter jag på denna filur som någon byggt upp och bara lämnat vind för våg. Jag lät en kille springa förbi först, bara för att vara på den säkra sidan. Vem vill bli attackerad av en vild snögubbe mitt i skogen? Inte då jag!

Den var ganska harmlös, nästan sorglig på lite närmare håll. Stackarn håller på att smälta, till min egen stora glädje. Detta gott folk, det betyder att våren är på väg hit!

Jag har ju under loppet av många år, snokat runt bland andra bloggare och snappat upp dittan och dattan och en hel del däremellan. Jag blev som inspirerad av några och planerar att vara lite "materialistisk" i mitt nästa inlägg som ska handla om "Mitt sämsta köp år 2011". Där tänkte jag, precis som den tänkta rubriken så tydligt beskriver, presentera fjolårets sämsta köp. Eftersom jag är en fattigkapp så blir det inte helt oväntat ett ganska kort inlägg. Konceptet med flera, korta inlägg passar turligt nog de flesta bloggläsare som hand i handsken om jag har förstått rätt.

"- ooooh shiiiiiinyyyyyy! Q_Q"

Tillägg: Som min syster påpekade när vi talades vid är ju att ni kan notera shortsen på grabben på spåret. Jupp, våren är på gång i Linköping. Det var någon plusgrad vid tidpunkten och det är bara en tidsfråga innan all snö är borta och jag kan börja sitta ute och måla! Som jag längtar.


Peace! // Jean

söndag 19 februari 2012

Zzz

Var så hurtigt ut på en promenad i Rydskogen då solen sken så vackert. Med rådjurslika (men tyvärr inte lika lätta och näpna) steg, viker jag in på 5km spåret. Halvvägs inne i skogen så känner jag den, urinblåsan! Men så typiskt, utbrast jag upprört för mig själv bland de stora almarna och granarna.

Man vill ju inte gå på långpromenad -törstig? Men jag vet att jag alltid blir nödig så fort jag lämnar hemmets trygga vrå- så jag går alltid på toaletten i förebyggande syfte. Ja, sekunder innan jag lämnar hemmet. Men likt gud förbannat så står jag där, mitt i ingenstans (men fullt med joggare, orienterare och hundägare på språng) och önskar att jag var man. För ja, att vara en karl i denna situation ter sig ju aningen enklare. Är ju bara att slänga fram den bakom ett träd eller buske.

Det är lite mer bökigt för oss kvinnofolk. Tyvärr. Men allt slutade väl. Detta är ju trots allt inte inne i en riktig sjumilaskog och ett träningscentrum ligger nära så deras toalett räddade mig denna gång. Men ja, jag ägnade minst tio minuter åt att filura över ännu en fördel med att vara man.

Det var iallafall skönt med en promenad i solen. Foten strulade inte så mycket idag. När jag kom hem till FNH så kramades vi lite, sedan drack jag en kopp varm oboy och tog två ostmackor innan jag lade mig i hans säng och dåsade bort i någon timme.

Det var så skönt! När jag väl kom upp igen så värkte hela kroppen. Det är värk efter gårdagens 8 minuter med kettlebell och gummiband. Ja, SÅ otränad är jag just nu. Fy fan.

A som i Arbetslös men det är ju söndag!

Dagen börjar med att min "Female nightelf hunter" (låt oss kalla honom för FNH hädanefter) slår mig på rumpan med en rejäl dask och sedan kan jag inte somna om. Tyvärr gjorde han detta illdåd i sömnen så jag stiger upp och gör mig lite frukost. Som om hon kunde läsa mina tankar så ringer mins yster just när jag är i full gång att slurpa i mig min varma kopp Oboy.
- Va, du sov väl int?! klockan e ju 11.
- Du, det är Söndag och dessutom är jag ju arbetslös...*care bear*

Men ja,ibland upplever jag att många som jobbar vill att vi som är arbetslösa ska "låtsas" vara anställda. Vi ska lixom bibehålla dne där livsstilen som om vi våre anställda. Sluta bete oss som om vi vore på en enda lång semester (minus inkomst).
Men något gött ska vi arbetslösa ju också få ha. ÄR skönt att kunna säga att jag är studerande numera. "Arbetslös men studerande" låter mycket bättre än "Arbetslös dagdrivare".

Det är nog enda gången jag är, om man nu kan kalla det för glädje, glad att jag är arbetslös. Min älskade syster som i mångt och mycket är min rak motsats, har såklart ett jobb och en unge så för henne är sovmorgon i stil med att vakna runt 8-9 tiden. Märkligt nog finner jag mig själv av att vara lite avundsjuk. Men det är också skönt att kunna ligga och dra sig ibland, att kunna vara upp tills månen börjar tyna bort och sedan sova tills man tror att solen är på väg upp men den egentligen är på väg ner... Mina dagar där man längtar tillbaka till arbetslöshetens lata dagar, kommer också.

Men nu är det mitt på söndagen och jag har varit igång sedan 9-10tiden. Igår, i en släng av en allvarlig impuls-attack så drog jag med sista bussen in till Tornby köpcentrum och förärade Rusta med ett besök. De säljer nämligen "Kettlebells" på 4 kg för 140-150 kr st. Jag köpte den och en Exertube som jag sedan använde för att köra ett stenhårt pass (i hela 8 minuter) på kvällen. Det kändes skönt och jag sov jättegott!

Nu på morgonen är kroppen stel och öm men solen skiner som en vårvinterdag i Mars uppe i Pite. Det är sådana gånger som man saknar; 1. Snö, nog för att bli skoterföre 2. Skoter 3. en ordentlig is på sjöar och vattendrag. 4. Mamma, som kan göra polarmackor med prickikorv och äppelskivor med varm choklad.

Idag så ska jag ut och gå, trots min onda fot. FNH fixade framdäcket på min cykel i förrgår men jag har redan ont i röven efter att ha cyklat sammanlagt 15 minuter på 2 dagar. Så jag skippar nog cykeln idag.

Alla hjärtans dag

Jag hade ingen blogg just då men det går väl bra att skriva om det såhär i efterhand? Det är trots allt en jävligt viktig dag. Eller nej, visstja. Jag och pojkvännen sedan snart 4 år tillbaka kom ju överrens om att:

- du, vi skiter i detta hippiebjäffs detta år va?
-okej. Svarade han med tacksam röst.
En vecka senare.

Det är tisdag morgon, jag snubblar upp ur sängen och på något magiskt sätt (buss) så sitter jag på skolan redan 10:00 och pluggar med C. Med pluggar så menar jag såklart massa pladder, chit-chat och filurande över sakers varande ända fram till fyratiden. Någon gång runt tretiden så ringer min bättre hälft och undrar var jag lagt handmixern.

Vi bor ju inte tillsammans och han har precis flyttat från ett ställe till ett annat- så jag sa som det var "du den har jag tagit tillbaka hem till mig...."

Han frågar var den ligger och sen säger vi hejdå till varandra. Sen var den pluggsessionen förstörd. Vi ägnar oss resten av tiden åt att försöker lista ut vad han planerat att använda denna mixer till. Helt plötsligt kände jag inte längre en skavande skuld över chokladasken i hjärtformad plåt som vilade i min ryggsäck (åt min pojkvän). Det lät ju onekligen misstänksamt att pojkvännen ska ha stavmixern just på alla hjärtans dag. Hmm, hmm.

Jag knatar hemåt och in i det sista så filurar jag och C på vad han kan tänkas ha hittat på med en stavmixer. Väl hemma så är sötnöten iallafall i full gång med att laga mat....till oss! Jag fick luta mig tillbaka och skåda spektaklet och allt eftersom, avnjuta dofterna och slutligen måltiden av en jättemumsig taco-kycklinglasagne som sedan avslutades med glass och chokladsås.

Lite skamsen men även lättad- pga rättvisan i handlingen, så slevar jag fram plåtasken och deklarerar att jag också har brutit vårt avtal. Han tog det med ro och sedan kunde vi tillsammans, framför en film, konstatera att det var en jävligt god och smaskig choklad. Tacka fan, att choklad för 100 kr ska smaka lent som guld i munnen. Detta är nog en av de bästa alla hjärtans dag som jag har "firat". Kanske för att det verkligen blev en överraskning.

År 2012

Jag skrev förut på en annan blogg som hette "Art of Jean" under många år. Det var en så kallad "åsiktsblogg" där jag ritade lustiga filurer och spydde galla över det ena och det andra. En dag när inläggen uppnådde över tusental och så även besökarnas antal per månad - Då slutade jag att skriva där. Bloggen var plötsligt ett monster helt utom min kontroll, som för länge sedan förlorat sitt ursprungliga syfte - att trakassera min dåvarande sambos (och andras) spelberoende. Den finns kvar där ute men jag vill inte mata den något mer.

Jag tänkte ansluta mig till skaran av "fritidsbloggare" och skriva om de mest alldagliga ting för att någon gång i månaden (förmodligen i rytm med min PMS) sprängas i en burst mot något jag upplever som orättvist och idiotiskt. Helst mot någon närstående som jag håller kär (nej, där var jag bara lite sarkastisk). Förmodligen med en massa ursäkter och en känsla av skam och skuld som kommer som på posten nästa dag. Men sån är jag.

Ambitionen är att iallafall producera några grammatiskt inkorrekta och felstavade inlägg varje månad, utspädda med citat, bilder och information från min rätt så trista vardag som studerande och arbetslös. Mins att bloggen är för min egen skull. Det finns inget bättre än att ha en blogg där man får allt svart på vitt...i en vit-svart värld. Gillar du det inte så kan jag ju inte hindra dig från att fortsätta läsa och förargas men jag uppmanar dig att finna styrkan att söka dig vidare till en annan blogg!

Som många så populärt (och enormt empatiskt) brukar uttrycka det: Take it or leave it, anyway -deal with it. My way or the highway! Eller min egna favorit på ren svenska; Acceptera att jag är den enda som får leka rövhatt i min blogg, eller sluta läsa nu. Nej, jag skojjar såklart bara. Alla kommentarer är välkomna, även de själlösa och mest ondsinta. Men överlåt rövandet till mej.

Dock bör du skippa hatet, hatet är så jävla onödigt. Här är bara kärlek, kärlek till mig själv, till allt jag älskar, döda ting och till denna blogg!

Jag har en annan blogg som fantasieggande (mitt rättstavningsprogram envisas med att vilja ha Fantasigeggande här) nog heter "THE art of Jean" som faktiskt är en sida där jag bloggar och fotar mina alster. Kika mer än gärna förbi där, mins dock att där är endast vänliga ord och konstruktiv kritik välkommen.

Peace // Jean