Syrenera blommar nu..

När syrenen blommar så tänker jag på "hem-hemma" och det är bara bra och sköna minnen av "kvinnorna i mitt liv". Det är en stor sak när de blommar, helt enkelt. Inom mig blir det nästan som en liten folkfest och det roliga är att min käraste är minst lika exstatisk kring dessa blommor. Är det en norrlandsgrej? Är det för att vi i norr sällan haft äppelblom, Dhalior och Rhododendron att bli upphetsade över? Eller är det bara så att syrenen är jäklans älskad! (Ja jag vet att man har äplen även i norr, men här hinner du inte gå en meter innan du ser du äppelblom någonstans, nästan i varenda trädgård, liten som stor. Även päron, plommon och körsbär)

Åh vad denna väldoftande buske kan väcka barndomsminnen till liv! På  gården där jag växte upp fanns det många, stora syrener som blommade runt examenstiderna. Mamma och mormor (som kom till oss då, och senare flyttade till vår byhåla) brukade alltid be oss att plocka in enorma buketter att ställa på köksbordet eller bänken och det luktade så gott. Men oftast brukade mamma helt enkelt gå ut själv och plocka in en knippe...

Saken är den att min mor sällan bad oss plocka in buketter vanligtvist, då både hon och mormor inte uppskattar de små liven som oftast flyttar in tillsammans med dem. Men visst blev våra stora buketter av maskorosor, "tandborstar" och rallarrosor (mjölkört) från ängar och väganterna alltid varmt mottagna. Tyvärr blev dessa buketter sällan speciellt långlivade däremot ;)

 Se...se..nu blommar de!!

Tyvärr passar sig inte min trädgård för en syren, den skulle ta över helt. Men om dagen kommer där jag får en stor trädgård, då ska jag ha flera, flera stycken!

Himlen blå...

..och rapsfälten gula.

En sommardag...

Solen gassar på, far ut och in mellan snabba, bommulslädda moln på klarblå himmel. Det blåser och jag får lov att ställa ner mina pelargoner från hyllan så att de inte ska råka illa ut. Jag gömmer mig inomhus när solen står som högst. Jag orkar inte att påta i min trädgård en såhär solig dag. Jag bestämmer mig för att fly in i lövskogens svala skuggor.  

Jag följer de asfalterade, heta vägarna tills jag når de blåsiga fälten och kan svänga ner i det efterlängtade skogspartiet. Det är som att beträda en katedral där askar, aspar, ekar och lönnars fortfarande skira men stora blad bildar ett tätt tak. En kör av olika fåglar välkomnar mig och skuggan känns så svalkande och skön mot mina ögon och hud. Det lilla ljus som når igenom ger en känsla av att man just gått in i en drömsekvens i någon film, men detta är mitt liv här och nu.

Jag följer de ringlande stigarna, tar mig tid att lyssna, lukta och framförallt att titta på varenda liten blomma som med stor möda har strävat sig upp bland det tjocka lagret med gamlalöv och kvistar. Tappert sträckt på sig för att hinna före sina grannväxter. Man kan se hur den låga vegetationen slåss om det lilla utrymme av ljus som här och där, fortfarande strilar ner mellan de stora trädkronorna. Om några veckor kommer taket att vara tätt och skogen bli mörk. Blommorna dör och det blir ormbunken och mossans tur att ta över...

Efter någon kilometer så är jag framme vid en stor kulle. Det finns en stig där andra redan gått, många gånger före mig. Jag följer den och ser plötsligt ut över ett enormt, gult fält som breder ut sig där nedanför...Jag följer stigen ner till en väg som skär rakt genom det gyllengula.

 

 

Det hänger åska i luften. I horisonten kan jag se hur regn blandar sig med solens ljus och bildar vackra strålar ner till jorden. Det får mig alltid att tänka på religiösa oljemålningar där gud sträcker ner sin hand. Att solen är en gud, en tanke som plötsligt inte känns så märklig alls...

 

Luften är tung, varm och fuktig. Jag skulle kunna gå runt naken utan att känna mig avklädd. Jag längtar efter en stor, sval sjö. En hinna av söta dofter, pollen, damm och andra partiklar som tyngs ner av vätan, klibbar fast över mina nakna hud. Den kittlar och kliar. Ibland känner jag en dunst av en vind, men den tillför bara ännu mer värme och dofter...

  

När de tunga, mörka molnen med ljusa glorior äntligen släpper ifrån sig sitt vatten så är det som att stå i naturens egen dush. Lätta, många, små, men framförallt ljumma droppar börjar skölja bort all smuts.
Jag tänker på känslan när man som liten brukade leka vattenkrig med mammas blom-sprayflaska under heta sommardagar.... Bara några hundra meter från mitt hem på min väg tillbaka så ser jag en stor rengbåge kröna mitt älskade Ryd.

Det står Maj i almanackan.
Det är sommar i Linköping nu.

Kattfan...

Här ligger Rasmus och myser i blomrabatten....i sele förståss. Folk får tycka vad de vill om innekatter men jag är hans ägare = har ansvar för honom och det han gör. Andra får släppa lösa sina katter bäst fan de vill- men så gör inte jag, speciellt inte när man boor så tätbebyggt som jag gör nu- dessuotm bara några tiotals meter till vältrafikerad väg och självaste E4:an. En tycker att det är att vavra bra djurägare att låta katterna härja fritt, bli hjälkörda, bli förgiftad eoch hatade av grannarna, föda kattungar som man sedan måste avliva eller blir förvildade. Själv tycker jag att innekatt är ett utmärkt liv för många.

Skulle du släppa ut din hund utan uppsikt? Svarar du nej på den frågan så har du även en riktlinje på hur du bör agera runt din katt om ni bor nära andra och stora vägar. Nu vet jag att många av mina vänner har lösgående katter men jag vet också att de bor nära stora skogspartier, men jag vet också att de vet vad jag tycker ;)

Här där jag bor verkar katter klara sig bra, men ja. Skulle kattfan få börja gå ute så skulle det tyvärr inte dröjja länge innan grannhonan (eller någon annan battle-cat) jagat bort stackarn och sen får jag aldrig mer se till honom...

Kattfan är tyvärr "väldigt stor", men jag lovar - det är bara en synvilla. Han är bara päls, skinn och ben.  Mesigare och harigare katt får man söka med lykta. Man kan säga att det är omtanke och kärlek för hans natur som jag håller honom inomhus. ;)

Min familj har haft katter och kattor som man inte kunnat hålla inne med våld, men även utekatter som man nästan fått kasta ut med just våld...för att de ens ska lämna husets trygga vrå. Men titta nu på bilderna istället. Visst har han det otroligt mysigt bland gräsklippet? Man skulle kunna tro att han badar i kattmynta.

Mmm Mmmhm...Jag kan ju avslöja att det inte var fullt lika mysigt att ha honom i sängen, senare på kvällen...

 

Idag krävde han att få komma ut i "linan" medan jag satt och solade. Han gick sedan allt eftersom åt alla vädersträck, så långt linan nådde och satt så en stund och spanade, nosade och spanade lite till. När det var gjort  och inga kattor eller skator närmat sig så kom han tillbaka till mig på uteplatsen. Han var bestämd i uppfattningen om att han ville in nu, och där har han nu legat vid min sida i någon timme. Ser ut att bli liggandes där några timmar. Han snarkar så roligt. Att vara ute var tydligen inte så viktigt trots allt, nu när han fick vara det...

Men ni kan ge er fan på att han kommer att börja skråla å ha sig runt 21-23 inatt och utkräva sin "rätt" att få gå ut i trädgårn, men det kan han fet-glömma!!

Hur ser din katts utevanor ut?
Kommer och går så du knappt ser till den, under sommartid (på vintern förstår jag att de flesta katter plötsligt är lite mer hemkära), eller får du mota ut dem? Eller är dne som min, alldeles för harig för att stanna utomhus utan matte/husse i närheten?

Fridens // Jean

Aliens...i min trädgård.

Råkar du kanske veta vad dessa är för några? No friends of mine. Inte just nu iallafall.
Speciellt inte den första bilden. Den har tagit över halva rabatten, bosatt sig i panelen och slingrat sig in till grannen som benämnde den som "ogräs", men jag är inte helt övertygad. Den får gröna skott på den 2gamla " stammen, hittat stammar som är som tjocka lianer som ringlar sig runt i rabatten. Den både klättrar upp för husfasaden och utmed hela gräsmattan. Den växer där den kan, kort och gott.

Sen är det den där taggiga historien här nedanör. Vad är det för något? Blommar den eller står den bara där för att sticka till mig när den känner för det. "stackarn" var helt instrasslad i Nr 1 där ovaför. Eller var väl mest synd om mig som inte såg den inne bland allt rassel och nu vet jag att mina arbetshandksar INTE skyddar speciellt bra mot denna typ av taggar... Är det en ros? Någon typ av buske? Överjävligt monster-ogräs?

Vad är detta  nedanför förnågot? Som en liten buske men jag är helt bombsäker på att jag sett rackartyget slingra sig upp för närstående träd. Eller så är det bara en buske...

Denna här kommer upp som skott (som på bilden) ur rabatten varje år och innan sommaren är slut så har den täckt allt den kunnat ringla upp för- sedan får den "blåklocke" liknande blommor. Jag vill minnas att de blir råsa, en ljus färg är de iallafall och det är väldigt vackert- men den växer vekrligen upp överallt och sprider sina skott som ogräs. Kan det vara någon typ av clematis?

Var inte rädd, vilka kunskaper du än må besitta, stora som små - så är det ganterat bättre än min. Så alla teorier som kan rikta eller peka mig åt rätt håll eller en möjlighet, välkomnas å det varmaste!

Fridens liljor // Jean


----------------
Svar på ett trädgårdsforum är följande:
1. Troligen klematis
2. Berberis
3. Kaprifol
4. ----

Sommarlov....

 

En vy från ån som rinner vid min pojkväns föräldrahem.

På Tisdag är mitt sista prov för denna termin och onsdagen är inlämningsdagen för inlämningsuppgifterna. Sen är det "sommarlov!". För mig blir det att tokplugga för prövningen i naturkunskap A i Augusti och göra inlämningsuppgifter för Historia. Har bestämt mig för att denna sommar blir hemmavid- hela sommaren. Lär inte ens åka till Söderhamn för att hälsa på Svärisarna. Åh jösses, DE har en helt underbar trädgård....

Kanske jag följer med pojkvännen några dagar eller en vecka om han nu verkligen vill ha med mig. Men längre än så blir det inte för min del. Denna sommar ska jag spendera i min egen trädgård och utforska utkanterna av Linköping.

Men åter till den röda tråden. Sommarlov. Det känns så skönt. Känner att jag är helt slut nu, både mentalt och fysiskt, på grund av all stress som alltid infinner sig i slutet på en termin.

Nästa termin blir det att plugga bland annat Matte!! Tänkte att det är daggs nu, lämplig toch bra om jag ska göra högskoleprovet sen. Sen har jag ju lyxen att dejta en matte och fysiklärare på gymnasienivå. Det kräver bara att jag verkligen, verkligen...försöker lägga ner min själ i den kursen.

Svenska B kommer jag att göra av bara farten. Det som hindrade mig förra försöket var det nationella provet som jag missade. Jag älskar svenska B, och lärarinnan vi har i den kursen är också fullkomligt fantastisk. Det är samma lärare som jag har haft i Religion. Det är märkligt hur man upplever lärare så olika. C älskar historieläraren- som jag fullkomligt somnar av. Han är otroligt kunnig i sitt ämne men det är något med hans närvaro och sätt att prata som får mig att tappa all fokus.

Medan Nk och religionslärarinnorna klarar av att "hålla mig där" hela lektionerna. Svårt att förklara, men jag känner att de _ser mig_, sen är de underhållande med gester, använder röster, liknelser etc. Sådant som jag älskar- + att de heka tiden bjuder in oss i klassrummet att prata, fundera och fråga. För mig är det verkligen jätteviktigt. Inte att man dras in i samtal med tvång, men att man känner att "här kan jag inflika med en fundering eller fråga något". Sne använder lärarinnorna även tavlan mycket- både ritar och skriver stödord. Det är också jätteviktigt. De är helt enkelt väldigt aktiva och ger alla mina sinnen sysselsättning under lektionens gång....


Hur var din favoritlärare och hur ser den optimala lektionen ut för din del? Vad krävs för att du ska "stanna kvar" hos läraren och i klassrummet med hela din uppmärksamhet? Skriv gärna en kommentar om det, jag skulle bli jätteglad!


Sköt om er! // Jean

Naglar och sådant...

Min kära mor var faktiskt en kvinna lite före si tid i min lilla by där jag växte upp. Hon åkte till Stockholm från Gällivare när hon var 15 för att jobba och när hon återkom som 20åring så gick det snabbt till att skaffa mig och hus (med lagomt avstådn till både hennes och min fars hemtrakter) med pappa i det lilla bondesamhället Öjebyn.

Hon skapade sig ett eget jobb genom att öppna ett företag- en butik (Botique) med snygga, moderna kläder (som inte gick hem hos de tråkiga, snåla bönderna) och en skönhetssalong. Vågar nästan påstå att hon var Öjebyns första skönhetssalong - med Solarium,  bodyslim behandlingar och manikyr. Hon gjorde "nail art" och nagelförlägningar.

Självklart, trots att denna salong var populär med en trogen liten skala av stamgäster, så kunde den inte överleva. Idag finns det flera salonger och butiker som säljer annat än jeans wear och kan överleva på det. Tummen upp för Pite, osv.

Vill iallafall minnas att jag tog tillvara på en låda med naglar som min mamma smyckat (lösnaglar, ofc) med den tidens influenser. 80-talet med sin glamour och raka, kraftiga mönster. Jag älskade att titta på naglarna som min mamma hade smyckats så vackert, ibland visade jag lådan för mina kompisar som sålkart blev lika imponerade som jag över alla blänkande färger och bling bling. Däremot mins jag att det inte var lika kul att sitta i salongen när hon höll på med andras naglar.

Ett roligt minne är när hon en dag snyggade till min, syrrans och någon kompis  naglar och gav oss en varsin liten rhinestone (vi fick välja färgerna själva!!) och jag valde en lila pärla som hon placerade på en av fingrarna. Detta uppmärksammade mina klasskompisar genast när jag kom till skolan nästa dag...

Tyvärr var både jag, min syster och faktiskt även min mor, inbitna nagelbitare så det blev aldrig några invecklade flätningar av guldband eller olika färger på naglarna mina. Min mor var, och är fortfarande, en kreativ och skapande kvinna. Denna korta men ljuvliga period under 80-talet var bara ännu ett uttryck för det. Känner samma sak själv när jag sitter med mina egna naglar. "hur blir detta? hur ska jag göra det?". Spännande, pillrigt, lite rogivande och jättekul.