tisdag 30 september 2014

Ont i magen...

Jag vaknar till och det vrider om i magen. Inte fysiskt egentligen, det är alla tankar och känslor som väckt mig. Det har varit så i någon vecka nu. Att sova verkar jag bara kunna göra korta perioder, hur trött jag än är när jag lägger mig. När jag vaknar till, så kan jag inte somna om, inte ett problem jag brukar ha ofta. Men känslorna är jobbiga just nu.

Det är jobbigt men lite praktiskt.
Ska städa undan lite tyst (man vill ju inte störa grannarna)
och passa på att ta en morgondusch!

God morgon!
*hinkar kaffekopp*

måndag 29 september 2014

Mindre gnäll

Fokus på de bra sakerna. När jag slutade i förmiddags var vädret lite blåsigt men det var varmt oh solen sken, så jag passade på att ta cykeln runt Kinda kanal och spela lite ingress. Jag har aldrig varit där tidigare så det var mysigt. På vägen hem mötte jag även på en lagmedlem i Roller derbyn som rehabiliterar sig så det var trevligt!

Det är ng så att Linköping och framförallt Ryd har verkligen blivit mitt hem nu. Men när hände det? Jo, när jag började lära känna människorna här. När jag kan gå på stan, i affären eller åka buss och det är någon som knackar mig på ryggen eller går förbi och säger hej. De här människorna är min lilla by, det är de som gör Linköpin till ett hem som jag faktiskt inte vill lämna längre.

Det är bara 2 år sedan jag faktiskt övervägde att ge upp här och återvända till Piteå med svansen mellan benen. Allt som höll mig kvar var min pojkvän. Nu är det som håller mig kvar här, det liv som jag själv byggt upp. Det är en skön känsla.

självklart fungerar vår tillvaro i övrigt på samma sätt som i arbetslivet. En arbetsplats kan vara nästan hur värdelös sm helst, har man BRA arbetskamrater så får man det ändå att fungera ganska bra. Man kan ha ett jättebra jobb men är arbetskamraterna, dvs "samhället" emot en och motarbetar allt jag gör....då blir det till slut omöjligt.

Nu ska jag iväg och kvällsjobba.
Låg i sängen i 2 timmar och mös med myskatterna.
De är så glada att matte är hemma igen de släpper mig inte ur sikte en sekund. De har turats om att ligga uppe på min mage. "Du kom undan en gång, men inte igen!"

Ciao!

Nätdejting

Okej, det har kommit minst 7 mail idag, och 5 igår, från Match.com, som berättar när någon lagt till mig som favorit, flirtar eller ens nosar på min profil. Sen skickade de ett mail "du verkar populär så nu slutar vi spamma din mail med mail från oss varje gång någon besöker dig" ((Tack så jävla mycket!))....sen fortsätter jag få notifications.

De skickar ut min profil till 60åriga gubbar...

En av de få saker jag VET och faktiskt fyllde i, var faktiskt åldersspannet, och gissa vad, där fanns inga gubbar som.  Förlåt kära far, men min PAPPA är 64. Så...

u fattas det väl bara att en registrering hos denna "Dejtingsida" innebär livslångt åtagande i form av att jag för all framtid kommer att få mail av dem- för profilen kommer alltid att finnas kvar eller något liknande. Haha..

Det här var kanske inte årets bästa idé.
Men någonstans kan jag ändå känna en lättnad, folk har klickat på min profil...trots att de sett hur jag ser ut. Gött! 

Bra saker idag. Viktiga saker idag!
Hämtade ut mitt nya bågskyttekoger och armskydd!
Sen kom ett paket från Addnature, sidan som står för rätt stor andel av min shopping den senaste tiden.Den här gången fick jag hem ett alldeles eget...sånt därnt litet kök, som man använder i skogen, som jag glömt bort namnet på...

Så nu ska ja botanisera bland sakerna och en vila lite inför kvällens pass.

Fridens liljor!

Monday...bloody monday!

Precis som alltid följs även underbara helger med en måndag. Måndag är inte så speciellt farlig i mitt fall. Det är en av mina korta arbetsdagar på städet. Det ger en paus och jag har tid att göra saker, vila eller hitta på något (ensam, eftersom de festa har jobb eller skola mitt på dagen) för att sedan landa "hemma på kvällsjobbet". Sen följs tyvärr måndag av den längsta arbetsdagen i hela veckan.

Mycket jobb innebär ju mer pengar, så jag borde inte klaga. Men jag tillhör den där klungan med människor som uppskattar sin fritid och är rädd om sin kropp. Jag prioriterar att må bra, framför att tjäna in ännu några hundralappar, om jag nu har så att jag klarar mig, vilket jag har.

Men det är en skön känsla, att jag sedan två år tillbaka, gjort en resa och kommit hit, där jag är nu- där jag har fått tacka nej till jobb. Att jag står här inför mig själv och inser att jag har...jag har så jag klarar mig själv. Helt själv. Jag är en uppskattad medarbetare och kollega, jag vill tro att jag även är en bra vän. Jag mår bra.

Det är en vän som påpekat detta för mig, många gånger den senaste tiden, vilken förändring hen märkt hos mig sedan hen först började lära känna mig. Från långtidsarbetslös, deprimerad och självförtroendet körd ner i botten, både på den sociala sidan men även i arbetslivet. Vem ville ha mig på sin arbetsplats, vem skulle vilja umgås med en bitter looser som mig?

Nu är frågan mer, vilka vill JAG omge mig med? Vad vill JAG jobba med? För jag har behövt komma till insikten; Jag kan inte göra allt. Jag kan inte TILLFREDSSTÄLLA alla, vare sig socialt eller i arbetet. Jag gör det jag klarar av, och det får räcka, det är awesome. Jag gör mitt bästa och det blir jävligt bra. Kvalité före kvantitet...jada jada.

Iallafall...jag _älskar_ de vänner jag har runt om mig. Mina kollegor, människorna som ställer upp i vått och
torrt, mina lunchtjejer, mitt Roller derbylag ;) och ...ja, alla. Jag har en sådan tur som har lärt känna just dessa människor. Jag sitter och skryter lite, men ärligt...jag är så sjukt, jävla...otroligt...tacksam!

Det är ni, inte guldet, som får mig att orka varje dag. Jag önskar bara att jag orkade mer än vad jag gör. Men det är grejen med att ha AD(H)D, batterierna är lite mindre och sämre. Min vilja är desto större. Nu ska jag avsluta denna kärleksförklaring till mitt liv och härliga tillvaro.

Önskar alla en trevlig start på en underbar vecka!
Jag har redan saker inplanerade att se fram emot.
Festligheter imorgon med Ingressgänget och senare under veckan en efterlängtad lunch med Älskade Malin! Nomrla tsett är jag mer en ensamvarg som älskar sin "egentid" för uppladdning men det är skönt med "ljus" som drar mina dagar genom det mörka, kalla höstmörkret.
Tack för att ni finns i just mitt liv.
Tack så satans, jävla mycket!  <3 <3 <3 

// Ciao!

söndag 28 september 2014

computer..machine...

Usch då, jag registrerade mig på Match.com men fick kalla fötter direkt. För et första är jag nog inte redo för ett nytt förhållande _redan_ men man vill ju kolla runt tänkte jag. Känna efter om man ens är wanted. Men gud så ottäckt! Det är ju bara en massa främlingar som man matchasihop med utifrån vad JAG svarar på frågor där det sällan bara finns ETT alternativ (men bara ett går att välja). Inte vet jag om jag är rolig, generös, äventyrlig eller tråkig? Det där alternerar man väl mellan en massa saker utifrån humör.

Sen känner jag att det inte blir äkta....för jag kan aldrig pyttsa ut mig själv där, på sidan och göra mig själv rättvisa. Jag kommer att framståsom bättre, sämre, tråkigare, hemskare...Tänk om den rätte väljer bort mig för att jag svarar fel på EN fråga. för det är så det blir, man kan lätt rensa bort allt som inte är perfekt.

Nä..ska ajg träffa någon via nätet så bör det nog ske mer spontant och naturligt, så ärligt....den här gången ska jag göra det annorlunda. Jag måste bryta mina gamla mönster. Jag måst ehelt enkelt hitta en jävligt korkad kille. Sen är biffen kirrad.

Just nu tänker jag nog mest hålla mig till att roa mig själv.
Och sova...

God natt!

Märkligt...

Märkligt hur jag alltid fastnar här, eller någon annanstans på nätet, när det har planerats in att städa. Mycket märkligt...mycket, mycket märkligt.

Götlabårg!


Min resa till Göteborg var väl lite småhemlig, iallafall varför jag skulle dit. Vi var en liten grupp från Linköping (Svavelsyra, Lillis, Gurglet, Florken, TantAtari) som bilade ner till Göteborg för att kriga på den Blå (Ressistance!) sidan av Ingress.eventet "Helios XM anomalies". Jag har ju spelat Ingress sedan semestern den här sommaren och träffat härliga människor genom spelet och rört mig, flera mil kors och tvärs över Linköpings mer centrala bostadsområden. Nu tog vi detlokala spelandet till en mer internationell nivå och fick spela med ett team som leddes av en Irländare och där folk även var från både Island (& Danmark), Northfolk i England och Norge. Det var människor som rest flera mil även i Sverige för att kunna närvara.


Jag har varit i Göteborg men mest bara passerat. Man har hängt på Liseberg och Göteborgs Horseshow, men nu har jag verkligen fått chansen att uppleva Göteborgs bakgator, parker, torg och pubar. Jag skulle rent av nästan hitta någonstans om någon droppade mig i de centrala delarna. Vi höll på att traska runt i Göteborg i flera timmar tills vi var klara och återvända till en central matkrog, där man kunde hämta ut sin förbeställda Ingressöl. Med flera timmar så menar jag att vi nog allt som allt traskade runt/Ingressade portaler i 4-5 timmar den dagen.

Där satt vi i kroges värme och inväntade resultatet- vem vann? Rummet är tjockt med människor från båda factions, luften är fylld med engelska i alla former, skratt och skrammlande matbestick. 
JUBLET när det äntligen framkom att lag blå, the ressistance, var vinnarna (med bara några få poäng) var öronbedövande och helt fantastisk! Vi knep segern med de sista tio poängen vi fick från en portal som mitt underbara team 3 höll på slutet.

Nu började klockan bli sent och vi gick till en annan, mindre matkrog men där var det fullt med ingresspelare så vårt lilla Linköpingsgäng valde att hitta ett annat ställe (O´learys) där vi med stor entusiasm (och varghunger) förtärde ett stort mål med hamburgare och cola.

Sen var det dags för sällskapet att dela på sig och ena halvan for till hotellet och min halva (Svavel och Atari) drog vidare till Hisingen och sov över hos den otroligt vänlige Erik. Som de hjältar vi var, stöp vi isäng med ett leende. VI VANN!

Nästa morgon började ungefär likadant: VI VANN! Sen var det dags för en stor frukost och värdens hembakade frallor. Lyxig frukost, underbar start på dagen. Vi hackade några lokala portaler innan vi var tvungna att börja bege oss till centrum igen för att återvända mot Linköping.

En komprimerad beskrivning över ett intensivt och roligt dygn. Många nya upplevelser och erfarenheter, med en helt ny stad, så många nya människor och ett för mig, helt nytt spelkoncept.
Sjukt kul och jag tror vi alla fick blodad tand.

Och int ehelt utan att låta jätte-cheesy; 
I´m not in for for Blood and glory,
Utan för mina underbara Ryd & Liu-smurfar.

 Två glada Smurfar vid något torg med någon kung på (nedan)
En av de portaler vi beskyddade under dagens gång...Kram-Ligan
Trött, varm och sådär härligt tillfreds när man fått sitta inne i värmen en stund.
Göteborg, vacker men blåsig!
Ingressölen, lite bättre än alla andra!
...och faktiskt god. //ölhataren



Såhär såg det ut på många ställen runt om i Göteborg och folk kollade fundersamt på oss, ibland kunde de stanna och " Alltså...jag måste bara fråga, vad är det som händer? vad gör ni? Vad ÄR det här?".





 


fredag 26 september 2014

Flying Solo...

Igår blev en småstressig...väldigt lång dag. Det var även en enormt trevlig dag full med energi från alla härliga människor som finns runt mig just nu! Och hamburgare. Jepp. Hamburgaren till trots så stod vågen på minus i morse, so it's all good.

Kroppen börjar ha fattat hela "in/ut=vikt". Förr var den mer "in in in in in..........in". Kändes som att den lagrade luft och vatten också. Men nog om min besatthet av vågen...

Sitter här med en kopp kaffe och en randig Solo i mitt knä, och det slog mig att det är ett år nu sen denna tillgivna, otroligt härliga och smarta katt flyttade in hos mig. Bostadsbytet (för hans del) blev dock officiellt först efter jul. För ja, vi sökte reda på hans ägare genom polisen, för en sån härlig katt måste ha haft en ägare som brytt sig. Ägaren verkade däremot inte vilja ha med oss att göra, så Solo blev kvar här hos mig. Det är aningens förvirrande. Hur någon kan överge en sådan gosig och genomsnäll katt?

När han ligger här vid mig, som om det är en självklarhet, man blir ledsen när man tänker på hur många andra katter som råkar ut för samma sak årligen. Hur en människa de litar på för sin trygghet, skydd, värme och friskhet, överger dem. Det är hjärtkärande. Solo sträcker ut en tass och försöker fånga in min hand- hans sätt att förklara att jag borde klia mer...inte sluta klappa hans mjuka päls. Min gamla herre, Rasmus, hans taktik är mer att han hoppas upp och sätter sig vid mig och om jag inte fattar att jag ska börja klappa honom (eller fortsätta) så sträcker han långsamt ut tassen och duttar på valfri naken hud (Låret, kinden, armen....handen) med sina vassa klor.
It is super effective!

Iallafall, om jag nu trott att folk som överget sina djur i naturen för att klara sig själva läste min blogg, så vad skulle jag vilja säga till dem? Jo. kort och gott; Ge fan i!!

Ha en bra dag!

torsdag 25 september 2014

Hey stupid!

okok..allvarligt. Dagens låt-tips är följande:
Hey stupid - Alice cooper

Den i slutet på förra inlägget was a fluke i en tillfällig, yrvaken förvirring.
Kaffekoppen lade allt tillrätta igen.

Ha en bra dag!

God morgon!

Klockan är 06:41 och jag har ännu inte druckit min frukost.
Det är sovmorgon som vankas, jag börjar först klockan 8 på ett nytt ställe.
Jag jobbar kvar på mitt jobb, men jag har en ny kund som jag ska vara hos på morgonen.
Variation förnöjer som sagt, morgonen känns lätt och helgen närmar sig.

Betalat hyran och räkningar och planerat matkassan någorlunda.
Nu ska jag försöka vara framförsynt nog att ladda busskortet med en peng så att jag inte fastnar någonstans pga cykeltrubbel.Vädret börjar ju bli kallare och kallare.

Det är idag jag måste göra alla planerade inköpt inför resan i helgen.
Sen...märkte jag att this girl is on fire!
Jag har gått ner hela 10 kg den här sensommaren/hösten.
Jag har gått ner 15.5 kg sedan jag vägde som mest (under MAX dop).

Vet att många där ute skakar på huvudet och tycker att sånt där ska jag väl inte behöva bry mig om. Men jo, det borde jag. Det är inte roligt eller hälsosamt att bära runt på för mycket. Det är så skönt, känner mig stark, bra, lycklig, glad!

Människor som känt mig ett tag nu, märker en skillnad hos mig.
En stor skillnad. Någon sa så sent som här om dagen att "Det glöder om dig...du verkar lycklig".

Yes.

En tyngd kan vara mer än kalorier och kilon i överflöd. En tyngd kan även vara känslor. Men de är borta nu. Jag slipper skuldlägga mig själv. Det var inte så farligt att medge ännu ett misslyckande. Ett misslyckande hade varit om jag ångrat åren men det gör jag ju inte heller. Det är bara att nu är det slut. Mitt liv känns fullt, även utan en man med i bilden. Jag klarar mig själv. Ja har roligt, skönt, mysigt och tryggt, helt på egen hand.

Ett slut är början på något nytt.
Och jag ska frossa i nya upplevelser... 

Fridens!

Oh...dagens låt: Demi Lovato - Heart attack

onsdag 24 september 2014

Hjärta smärta...fjärta..

Jag går och städar åt folk hela dagarna och för att min själ och livsglädje inte ska skrumpna ihop och dö, likt min hjärna säkert gjort för länge sen, så lyssnar jag på Gry och hennes vänner på morgonen på RIX megapol (alla andra kanaler brusar och skit). En sak slog mig, melankolin.

VARENDA JÄVLA låt....handlar om kärlek. Brusten kärlek, borttappad kärlek, efterlängtad kärlek, stulen kärlek, smygkärlek, Pang på bara-bang bang bang kärlek, kärlek i tusen skärvor och fördärvelse. Och såklart även, olycklig kärlek.

Så jag tänkte göra en liten låtlista med musik som HAR spelats under dagen idag, som inte direkt har kärlek (och dess alla tillhörande smärtfulla fjärtar) som kärnan i budskapet.
Vi börjar:

1. Happy - Pharrel Williams (självklar toppetta!)
2. It's all about the bass - Meghan Trainor (handlar mer om att man ska duga som man är- om man är en fet tjej- Close enough som man brukar säga)...Ett tips är att inte titta på filmen när du lyssnar på musiken.
3. Prayer - Robin Schulz
4. On top of the world - Imagine dragons
5. Chandelier - Sia ...Awesome musikvideo.

...yee....That's it.
Ingen FET lista men det är FET musik. Pepp!
Utom Robin då, men man ska vara medveten om att vi förstör världen.
Så den är bra, men sorglig.

Och låten till all mina vänner...och mig själv: Albin - Din soldat ft.Kristin Amparo
LÅT MIG VARA DIN SOLDAT! <3 <3 <3 ;)
Jag vet, jag borde sluta lyssna på radio.

Dags att ta han om sig själv.

Hejs!






  

Because Im Happy!

Bcause Im Happy!
Clap along if you feel like a room without a roof.

Med den här låten som uppstart, kan ingen dag bli annat än bra!

Because I'm happy
Clap along if you feel like a room without a roof
Because I'm happy
Clap along if you feel like happiness is the truth
Because I'm happy
Clap along if you know what happiness is to you
Because I'm happy
Clap along if you feel like that's what you wanna do

Satan i gatan...

Man vaknar upp, utvilad och skön i hela kroppen.
Katten jamar panikartat, det hörs genom husets väggar och glas.
Det är aldrig bra.

Jag öppnar altandörren och en genomblöt, lurvig boll klämmer sig in genom öppningen.
Det går så fort, egentligne hinner jag inte se, jag KÄNNER det våta kladda mot mitt nakna ben när han passerar som en mörk skugga. Bråttom bråttom...in in in!

Sen hör jag ljudet.
Fy fan...mer regn -_-

Men hey, det är fortfarande plusgrader!
I win. Tiermes, Bring it on!
Nä jag skojar bara, man ska inte håna vädergudarna.
Man vill ju inte få en åskvigg i huvvet.

Satan i gatan. Helvetes jävla bajsväder.
Lyssnar lite Veronica Maggio (som är superbra "deppig men ändå glad-musik") på youtube
och dricker min morgonkaffe framför laptopen. Drar mig verkligen för att bege mig ut,
upp på cykeln för att trampa de där 1.4km jag måste röra mig idag. 

Man får fokusera på de bra sakerna. 
- Jag äger ett regnställ den här hösten. Nothing can bring me down! förutom kyla dårå.
-Imorgon kommer lönen, och jag får jobba med mina roliga kvälls-kollegor!(alla mina kollegor är sjukt bra).
-I helgen åker jag bort! bort , bort, bort...
-Nästa vecka har jag dejt med Malin på någon lunchrestaurang.
Då ska jag smaska på en sallad eller en Subway...

*bleh*
 Jag måste gå nu.

 

måndag 22 september 2014

Skit på dig måndag...jag vill inte -_-

Igår avslutades en allmänt tråkig helg med film och skräpmat (skönt att slippa laga maten) hemma hos en vän. Det blev inte speciellt sent alls, jag låg i "pyjamasen" lååååångt före 23:00.

Nu på morgonen, efter en natt med regnande (och jag blev jagade av zombies i några timmar i drömmarnas värld) ringer klockan kvart över fem. Det tog en halvtimme innan jag lyckades övertala mig själv att: Jo....du ska VISST till jobbet idag. Upp och hoppa!

Känner mig genomrutten, to the bones.

Det kändes bra efter pizzan förra helgen men den där panerade fisken med friterade potatis som blev huvudmålet igår- var helt enkelt ingen bra idé. Jag kör LCHF _men_ gör uppenbart en del STORA snedsteg (eller undantag) under helgerna. En pizza med en vän är värdefullt. Sen att Pizzan i sig är skit...jag äter det aldrig ensam, eller till vardags. Men det är tydligen inte okej, säger min kropp i ett tydligt PM. Jag ska alltså behöva springa runt med kalla, hårdkokta ägg i fickan, "in case of emergency of social eating". Hårdkokta ägg, the worst kind of ägg. Bleäh...

Nåväl, jag är iallafall igång nu. Jag har satt mig upp, startat datorn, kokat kaffet, lokaliserat rena underkläder. Jag är igång. Lite kaffe och dusch, sen ska den här grå, mascarakladdiga halvmänniskan släpa sig upp på cykeln (Helst efter att hon klätt på sig. glöm inte skorna!) och  ...
VARFÖR ska jag duscha? jag kommer vara genomblöt innan jag kommer fram(1.2 mil tur/retur). Regnjackan är underbar men den skyddar inte över min hjälm. Jag är tydligen fortfarande för fet för mina regnbrallisar. Ska jag duscha kan jag hoppa över torka-av-mig-momentet innan jag hoppar i kläderna. Det är såhär man sparar tid! Regnet är här för att stanna hela dagen enligt yr.no. Massor med blå staplar.. *drar täcket om sig*.

Jag som skulle spela Ingress och allt...


Från en av mina favoritlåtar- The cure Friday im in love.

"Monday you can fall apart
Tuesday, Wednesday break my heart
Oh, Thursday doesn't even start
It's Friday I'm in love "

Allt är förlåtet, jag älskar dig helg, snälla! Kom tillbaka!



Ha en bra dag...
Försök iallafall.
Det ska jag. Försöka alltså.
Inombords, djuuuupt, djupt där inne, så ler jag, tro det eller ej.

Hejdå!

söndag 21 september 2014

Du låtsas som det regnar

Låtsas att det regnar....

Otroligt vacker låt. Jag gillar Veronica Maggios musik. hon är underbart bitterljuv. Hon får mig att känna någonting och jag gillar det!

Men ärligt är det nog mest den här jag studdsar runt till.
Im all about that bass

Move that boooooooty!

Helgen som varit

Tja!

Den här helgen var ganska långsam och seg, samtidigt som den precis som alla helger nu för tiden- passerar alldeles för fort. Mina dagar är rastlösa, nätterna är inte bättre, men ändå mår jag bra med beslutet. Ett gemensamt beslut, det är det bästa.

Det är slut, det är fullständigt slut nu.

Jag vill inte "fylla ut" tomheten och ignorera det, men det finns förvånansvärt lite tomhet att fylla ut. Mitt liv har ju gradvis förändrats och i takt med att det tömdes på en sak, har jag fyllt på med annat- Andra människor, andra intressen, arbete...ni vet sådant som passerar över stigen när man är mitt uppe i livet.

Vi är inte ovänner, han och jag. Det är inte som att vi aldrig mer kommer att ses.
Vi är inte dramatiska på det viset, tror jag.

Jag umgås med vänner, gör saker... inte med uppgiften att döva ensamheten. Ensamheten gör inte speciellt ont alls, jag känner mig sällan ensam. Folk verkar tro att det är ensamheten som är problemet med det hela. Att det är ensamheten jag skulle vara rädd för, att ensamheten är något som gör mig ledsen. Det är det inte. Det är andra saker...

Men nu är det slut, det är över.
Ingen mer limbo, ingen mer bitterhet.
Inga mer krossade förhoppningar eller ENSAMHET.

För att vara i ett rum och inte bli hörd, trots att det står en annan människa där när man pratar, att bli ignorerad, DET ger mig en känsla av ensamhet. En otrolig ledsam, smärtsam ensamhet. Den ensamheten existerar inte längre i mitt livsrum. Jag har inte tillåtit den att göra det på väldigt länge nu...

Nu ser jag fram emot en vecka med jobb, som sedan avslutas med ett helg-äventyr till Göteborg.
Det ska bli kul. Umgås med vänner, trevligt folk, en för mig ganska outforskad stad där jag kommer att få upptäcka nya sidor, uppleva och skapa minnen. Det ser jag fram emot.

Jag måste börja lita på mig själv. Helt enkelt.
Nu ska jag fortsätta att leva!
Livet är alldeles för kort, och det här är vad vi får. 

#3

#3 Ta hand om dig själv!

Igår pysslade jag om mig själv framför tv:n i mysfåtöljen. Fram med fot och handbad, oljor och krämer och sen blev det pedikyr/Manikyr för hela slanten.

Det är en procedur jag alltid gjort när jag blivit singel. Jag vet inte varför det blir så, men man glider kanske in i någon bekvämlighet...eller glömmer bort att ta hans om sig själv. Man är så nöjd och glad med kroppen full med kärlekshormoner, vem vet?

Det är något jag behöver ta tillvara på inför framtiden: Glöm inte bort mig själv.
Men et är också något som är skönt att göra som nybliven singel. Unna dig, skäm bort dig själv lite. Älska dig själv. Mycket.

Fridens!

lördag 13 september 2014

#2

Håll dig sysselsatt!

Kärlek gör lite ont när den börjar växa, samma sak känner man tyvärr när den slits ut ur kroppen...eller sipprar. Obehag blandat med andra känslor...och tomheten som blir kvar, vill man gärna fylla med någonting annat. Då är det skönt att ha vänner som ställer upp, hittar på saker med en eller bara erbjuder en axel och öra.Har man inte det, så är man sin egen bästa vän!

Mitt tips är att hålla sig i rörelse. Varför inte möblera om rummet, storrensa den där klädkammaren du alltid tänker "den....borde jag rensa" när du öppnar dörren (och lika snabbt stänger igen den). Eller det bästa; Skaffa en ny hobby, eller intresse, gärna en sport.

Själv har jag ju börjat gå i tankarna och skjuta båge igen. Men det räcker ju inte.
Jag har även planer på att springa (och fortsätta) och har en vän som kanske orkar med att springa lika långsamt som mig ibland. Jag är en sån därn slö jävel som gärna lyfter vikter på gymet ensam, men löpning....det gör jag fan inte själv!

Jag behöver en draghäst i spåret. Tack vännen för att du ställer upp. Tack hela jävla världen omkring mig, för ni är underbara och förgyller nog inte bara mitt lilla liv med er energi, inspiration och...era vackra själar. *blir dramatisk*

Men ja, move that body. I samband när det tar slut har man oftast ett själförtroende (och förmodligen även yttre) som är körd i botten p.g.a. allt hårslitande, sömnlösa nätter eller ett allt för bekvämt leverne där man int behövt bry sig om något.

Träning gör man inte för att bli smal, men det gör en mycket gladare och hälsosammare, och det hjälper mig att reda ut och sortera tankar och även föda nya idéer. Nya saker jag vill göra. Träning ger mig orken att genomföra dem också...oftast. Ibland blir träningen orsaken till att man hellre stannar hemma, som denna helg.

Iallafall..mitt tips för att underlätta ett uppbrott är att #Håll dig sysselsatt.

torsdag 11 september 2014

#1

#1 Shopping

Jag avskyr förvisso vår materialistiska tillvaro. Alla "slit och släng"produkter och alla människors "slit och släng-mentalitet" kring produkter som BORDE ha längre livslängd- ta Iphone som ett exempel. Jag ogillar kläder som bara håller 5-10 tvättar innan de blir så sunkiga att enbart katterna kommer att få se dig i dem. Jag hatar plastmuggar till kaffet....

...jag hatar att behöva kasta en soppåse bara för att någon har lagt EN äppelskrutt i den. Annars invaderar bananflugorna. Vad gör en påse? Ok, men vad gör 300 plastpåsar om året troru?

Iallafall, jag ogillar att vi ständigt _måste_ köpa saker, speciellt då jag oftast änner "det där kan jag göra själv.....om jag orkade". Sen jag gick in i "singellivet" (Mer av ett relations-limbo") har dock min köplust trippeldubblats. Vet ni vad? Jag är gladare.

Ärså himla kul att få PAKET! Känns som någon skickat dme till mig för att göra mig glad. Jag själv såklart, och det är bra, man ska älska sig själv! Jag inser självbedrägeriet men känslan av att jag blir uppfylld av något, som skjuter undan det dåliga för en stund- med glädjen över det nya, vinner. Sen blir jag ledsen. För jag har hoppat på ekorrhjulet.

Men iallafall...jag har försökt hålla min "shopping" på en vettig nivå.
I brjan var det helt galna saker- jag har köpt DVDfilmer. Hur jävla dum i huvvet är inte jag då? Men gjort är gjort och nu står de i hyllan och ser vackra ut.
Sen köpte jag spel, tavlor (japp..men det ser jag mer som en investering!) och böcker ((^_^)) som jag aldrig kommer att läsa. Ännu mer konst.

I alla fall...

Addnature.se har 70% rea eller hade) och där har jag spenderat åtskilliga....eh.....hundralappar senaste veckorna. Jag har nog utsatt H&M för samma sak. *banka sönder kontantkortet*

Men iallafall...
Shopping är både en förlösare och en förgörare i samband med uppbrott. För all del, unna dig men, mitt tips är att ge bort kortet och bankdosan, ja ge bort hela jävla kontot till någon du litar på. Någon som kan agera "god man" i några veckor, tills du funnit ett lämpligare substitut för att fylla hålet i hjärtat, magen eller var känslor nu sitter. Skallen? Ja,jo, det skulle förklara en hel del...
Ta inte tillbaka kortet före du gör något vettigt, t.ex går med i ännu en idrottsförening? *been there, done that...

Berättade jag att jag börjat skjuta bågskytte igen? Jomensåatt...
Nått ska man ju göra.


Hejrå!

365 dagar utan dig...

Igår bjöd chefen på mitt dagjobb alla oss anställda på burgare och vi tjejer började snacka om bloggar. Då  mindes jag denna pärla, och att jag kanske ska skriva i den istället för att påbörja ännu en ny. Grejen är den att jag egentligen inte har mycket tid alls för att blogga.. Jag jobbar, jag umgås, jag leker, jag pysslar och pillar på saker. Ibland luktar jag på dem också! Jag...gör andra saker när tid ges. Jag säger inte att jag har ett liv, för bloggandet är någonting uppfyllande det med, men det har inte varit så viktigt att "uttrycka mig".

Det har varit väldigt dött på den fronten när jag nu tänker efter. Jag ritar knappt, när fotade jag egentligen senast? Jag skrålar inte ens längre högljutt i duschen till sånger jag inte kan texten (eller melodin) på (till alla grannars stora glädje). Det är ont om den kreativa varan helt enkelt. Orken tryter. Lusten svajar.

Jag har funderat på vad jag ska skriva, har jag något att skriva? Jo. Massor. Men det är egentligen inte bloggmaterial. Det är mer...."Nu ska jag gå ut i skogen, upp på ett sjukt högt berg och Ronja rövardotter- skrika tills stämbanden blöder, för annars känner jag att _jag_ går sönder".

En gång sa en vän som läste min blogg....eller nej, inte en vän. Stryk det påståendet. En bekant, en väldigt ytligt bekant. Hen läste iallafall min andra, mer öppna blogg, i samband med mitt uppbrott med mitt ex för snart 7 år sedan. Hen blev väldigt dryg mot mig och ställde sig på mitt ex´s sida (jag är inte en person som ville att folk skulle väja på oss men mitt ex vari det behovet på den tiden) "Du har ju värst humörsvängningarna....helt galen". Lite som en hint av att hen ändå kunde förstå att Exet inte stått ut med mig. Jag är ju trots allt lite galen. Nu inget illa om mitt ex, för han är en underbar vän, och jag skulle aldrig vilja ha vår relation, all smärta till trots, ogjord. Men han var en riktig jävla skit då. Eller ett as. En fet jävla lögnare osv. Bara att välja.

Men här ska jag berätta en sak; Man FÅR vara lite "galen" och ha "humörsvägningar" när man blir bedragen, inte bara fysiskt utan även känslomässigt. Man får det. så är det bara. Man får skrika, gråta och VISA ilska när man är ledsen, sårad och sviken. Att människan behöver uttrycka sina känslor är inte galenskap, det är 2000-talet, inte 1850 där kvinnor som uppskattade sex lades in på hospital för "hysteri".

Sen vet ju ALLA som någonsin gått isär från någon som varit mycket nära (död, skilsmässa, uppbrott)- att man går igenom något som kallas för en "sorgeprocess". Man lär sig att förhålla sig med en helt ny tillvaro. Precis som när någon dör och plötsligt är borta, infinner sig samma tomhet när en partner plötsligt "bara vill vara vänner" (vilket säkert fungerar jättebra men kanske inte precis efter att han berättat att han ska flytta ihop med din syster- som är ett möjligt scenario)Vare sig uppbrottet var bra eller dåligt, någonting förändras och många, t.ex jag, hade mycket att reflektera över och ifrågasätta, och stundtals blev jag arg, upprörd, ledsen och väldigt rädd och ensam. Men framförallt blev det så mycket tomhet att fylla upp. Jag är inte ensam av att vara ENSAM i ett rum. För mig är det frihet och lugn. Men ENSAMHETEN inombords, den råder ingenting bot på. Sömnlösa nätter, oroliga dagar- som ett löv för vinden. Ett segel utan båt, ni fattar symboliken.

Vad ville jag ha sagt med detta då? Ptja...
Jag är väl mer eller mindre "singel" igen och med det följer samma mönster. Ni(inbillar mig att fler än min mor läser bloggen, iallafall ibland) kan se fram emot ett gäng "tycka synd om sig själv"-späckade inlägg insprängda mellan förvirringen och ilskan. Just nu fokuserar jag på att leva. Både den roliga och spännande aspekten men även den livsuppehållande delen- ni vet, äta, sova....andas. Kämpar för att hålla ihop tillvaron- jobb, vänner, känslor, men det gör ont, det gör ibland så satans, jävla...skitont.

Misslyckande är jag van vid, det är inte det som gör ont, men ibland undrar jag om jag lärt mig något alls under all den tid jag levt. Någonting? Är det något som saknas, någonting viktigt som saknas, som de flesta andra människor tydligen har?  Man blir lite Frankenstein och ifrågasätter om någon kan älska en, om man HAR älskat osv. Men det vet jag att jag har...och säkert blivit. Men ändå uppstår de känslorna. Självömkan --_-- sådant obehag.

Därför ringde jag och frågade min syster: Hur gör ni, hur har ni gjort för att klara av.....mer än tio långa år? Svaret skriver jag knappast här, men jag blev glad och lugn av det hon berättade, men kanske mest för att jag fick berätta och insåg att det inte var så farligt. Ibland blir jag ändå upprörd och förtvivlad, när tvivel segrar och självförtroendet försvinner helt. Jag vill vara min egen men ändå inte ensam. Ska det vara så svårt? 

"vem är jag, vad vill jag" är inga frågor som känns speciellt aktuella. Jag vet alla de svaren, med eller utan honom. Han är inte en del av det, inte varit det på år. De svaren har blivit tydligare. Det är genom andra jag lär känna mig själv, men man måste våga möta sig själv också. Sen är inte jag samma person som för 7 år sedan, man utvecklas.....ibland åt olika håll, eller så stannar man kvar och ser sin partner i ryggen tills hen är borta ur bilden.

Mhm..hear me roar!

Oh, varför inga foton? Jo...min kameras kortläsargrej, är tyvärr stendöd. Så...
Det kommer när det kommer, som med det mesta här i livet.

Så lite Kent på det här, för att skapa den höstiga stämningen.
....brun sörja, kall blöta..och död!! yey!
Nej men Kent är bra, seriöst. Älskar Kent, once 14, always 14.

<iframe width="420" height="315" src="//www.youtube.com/embed/J7JgiZ81vmY" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

Fridens liljor!