tisdag 21 februari 2012

Det dära med skvaller

Jag läste nån studier en gång (Sydsvenskan, DA.se, Metrobloggen förtal), om att skvaller och skitsnack, som vi alla avskyr men omöjligt kan låta bli- är ett socialt kitt. Lite som sex är mellan många par, fast man påstår att relationen är ju så mycket mer. Ett kitt som håller rutorna på plats, ett kitt som av rätt(eller blir det snarare fel?) person kan påverka så många omkring sig.

Inget är bättre än en gemensam fiende, eller att följa ett drama på nära håll. Än roligare är det kanske att stå i dess centrum? Jag förstår fenomenet, ja det gör jag. Men helt ärligt så har jag lyckats avstå från sådant i skola och på mina arbetsplatser. Men lyssna får man ju alltid göra, det är ingen som frågar först. "Du, vill du höra något smarrigt om din arbetskamrat`?".Oftast vräks det bara ut och tyvärr kan man inte radera sådant i efterhand. Men man kan välja om man ska ta ställning eller sprida det vidare.

Man får minnas att saker alltid har två sidor och att man sällan hör båda. Detta är ju ett otroligt vanligt feomen på forum som till exempel familjeliv. Folk vräker ur sig sitt privataste ("Anonymt") och örväntar sig sedan en viss typ av respons. Jag ser det ske även på bloggar. Jag förstår inte vitsen med bloggar dessa gånger.

En blogg är som att skriva en egen liten kolumn i det stora nätet men folk tror att de kan kontrollera detta flöde - att man kan använda det som en riktig dagbok. En "dagsnoterings-bok" möjligen. Du vet, där man skriver saker värda att minnas för dagen i ära i stil med
- idag åt jag en smörgås, denna smörgås var god, Fy Fan vad arg jag blev när posten inte kom i tid. Titta vilken häftig grej jag hittat!"

... eller kanske ett ställe för debatt och nöje, att vädra åsikter och diskutera saker, lära ut och sprida kunskap och information.

Men dagbok? Där man skriver skit om andra? Där man kan yttra riktiga hemligheter. Är man inte lite naiv om man tror att det inte bara kan sluta jävligt dåligt? Det tycker jag nog. Jag skulle inte ens lita på de låsta bloggarna för även en låst blogg måste väl ha någon läsare för att inte bli totalt meningslös? Möjligen att man skriver ett inlägg och väljer att aldrig posta den, den får ligga där i "drafts" i all evighet. Bara för mina ögon. Så har jag gjort ibland när jag blivit riktigt upprörd över något. Då har jag Skrivit av mig och sedan sparat- men aldrig postat. Skriva av sig är ju otroligt sköt för många av oss. Det är nog en grundläggande orsak till varför så många bloggar till att börja med.

Behovet att ventilera sina åsikter om saker tings varande...hur oviktigt och meningslöst det än månne vara är vad som roar mig. Känslan av att dela det med de som är intresserade. Själv skriver jag- alltid medveten om att de flesta besökarna är totala främlingar men även att de mest flitigt återkommande är min egen familj och vänner. Jag är inte ute efter att skada andra, jag är ute på ett uppdrag utan specifikationer.

Nej, jag förstår det inte riktigt. Det där med att behandla sin blogg som en dagbok som man kan berätta sina hemligheter för, såvida det inte är harmlösa, ljusa hemligheter så som -åh ni skulle bara veta vad som växer i magen just nu! ååh Pelle och jag har hittat vårt drömhus! Men hemlisar tenderar att oftast bestå av ondsint skvaller och förtal eller ännu värre saker.

Livet vore fint om alla hemligheter innefattade en låst dörr, guldnycklar och en trädgård full av enhörningar. Naivt. Yup. Ett enkelt lästips för dig som inte förstår vad fan jag snackar om.

Mins nu besökare, jag uttrycker bara min åsikt och är faktiskt intresserad av att höra din med.

Peace // Jean

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar