Skit på dig måndag...jag vill inte -_-

Igår avslutades en allmänt tråkig helg med film och skräpmat (skönt att slippa laga maten) hemma hos en vän. Det blev inte speciellt sent alls, jag låg i "pyjamasen" lååååångt före 23:00.

Nu på morgonen, efter en natt med regnande (och jag blev jagade av zombies i några timmar i drömmarnas värld) ringer klockan kvart över fem. Det tog en halvtimme innan jag lyckades övertala mig själv att: Jo....du ska VISST till jobbet idag. Upp och hoppa!

Känner mig genomrutten, to the bones.

Det kändes bra efter pizzan förra helgen men den där panerade fisken med friterade potatis som blev huvudmålet igår- var helt enkelt ingen bra idé. Jag kör LCHF _men_ gör uppenbart en del STORA snedsteg (eller undantag) under helgerna. En pizza med en vän är värdefullt. Sen att Pizzan i sig är skit...jag äter det aldrig ensam, eller till vardags. Men det är tydligen inte okej, säger min kropp i ett tydligt PM. Jag ska alltså behöva springa runt med kalla, hårdkokta ägg i fickan, "in case of emergency of social eating". Hårdkokta ägg, the worst kind of ägg. Bleäh...

Nåväl, jag är iallafall igång nu. Jag har satt mig upp, startat datorn, kokat kaffet, lokaliserat rena underkläder. Jag är igång. Lite kaffe och dusch, sen ska den här grå, mascarakladdiga halvmänniskan släpa sig upp på cykeln (Helst efter att hon klätt på sig. glöm inte skorna!) och  ...
VARFÖR ska jag duscha? jag kommer vara genomblöt innan jag kommer fram(1.2 mil tur/retur). Regnjackan är underbar men den skyddar inte över min hjälm. Jag är tydligen fortfarande för fet för mina regnbrallisar. Ska jag duscha kan jag hoppa över torka-av-mig-momentet innan jag hoppar i kläderna. Det är såhär man sparar tid! Regnet är här för att stanna hela dagen enligt yr.no. Massor med blå staplar.. *drar täcket om sig*.

Jag som skulle spela Ingress och allt...


Från en av mina favoritlåtar- The cure Friday im in love.

"Monday you can fall apart
Tuesday, Wednesday break my heart
Oh, Thursday doesn't even start
It's Friday I'm in love "
Allt är förlåtet, jag älskar dig helg, snälla! Kom tillbaka!



Ha en bra dag...
Försök iallafall.
Det ska jag. Försöka alltså.
Inombords, djuuuupt, djupt där inne, så ler jag, tro det eller ej.

Hejdå!

Du låtsas som det regnar

Låtsas att det regnar....

Otroligt vacker låt. Jag gillar Veronica Maggios musik. hon är underbart bitterljuv. Hon får mig att känna någonting och jag gillar det!

Men ärligt är det nog mest den här jag studdsar runt till.
Im all about that bass

Move that boooooooty!

Helgen som varit

Tja!

Den här helgen var ganska långsam och seg, samtidigt som den precis som alla helger nu för tiden- passerar alldeles för fort. Mina dagar är rastlösa, nätterna är inte bättre, men ändå mår jag bra med beslutet. Ett gemensamt beslut, det är det bästa.

Det är slut, det är fullständigt slut nu.

Jag vill inte "fylla ut" tomheten och ignorera det, men det finns förvånansvärt lite tomhet att fylla ut. Mitt liv har ju gradvis förändrats och i takt med att det tömdes på en sak, har jag fyllt på med annat- Andra människor, andra intressen, arbete...ni vet sådant som passerar över stigen när man är mitt uppe i livet.

Vi är inte ovänner, han och jag. Det är inte som att vi aldrig mer kommer att ses.
Vi är inte dramatiska på det viset, tror jag.

Jag umgås med vänner, gör saker... inte med uppgiften att döva ensamheten. Ensamheten gör inte speciellt ont alls, jag känner mig sällan ensam. Folk verkar tro att det är ensamheten som är problemet med det hela. Att det är ensamheten jag skulle vara rädd för, att ensamheten är något som gör mig ledsen. Det är det inte. Det är andra saker...

Men nu är det slut, det är över.
Ingen mer limbo, ingen mer bitterhet.
Inga mer krossade förhoppningar eller ENSAMHET.

För att vara i ett rum och inte bli hörd, trots att det står en annan människa där när man pratar, att bli ignorerad, DET ger mig en känsla av ensamhet. En otrolig ledsam, smärtsam ensamhet. Den ensamheten existerar inte längre i mitt livsrum. Jag har inte tillåtit den att göra det på väldigt länge nu...

Nu ser jag fram emot en vecka med jobb, som sedan avslutas med ett helg-äventyr till Göteborg.
Det ska bli kul. Umgås med vänner, trevligt folk, en för mig ganska outforskad stad där jag kommer att få upptäcka nya sidor, uppleva och skapa minnen. Det ser jag fram emot.

Jag måste börja lita på mig själv. Helt enkelt.
Nu ska jag fortsätta att leva!
Livet är alldeles för kort, och det här är vad vi får. 

#3

#3 Ta hand om dig själv!

Igår pysslade jag om mig själv framför tv:n i mysfåtöljen. Fram med fot och handbad, oljor och krämer och sen blev det pedikyr/Manikyr för hela slanten.

Det är en procedur jag alltid gjort när jag blivit singel. Jag vet inte varför det blir så, men man glider kanske in i någon bekvämlighet...eller glömmer bort att ta hans om sig själv. Man är så nöjd och glad med kroppen full med kärlekshormoner, vem vet?

Det är något jag behöver ta tillvara på inför framtiden: Glöm inte bort mig själv.
Men et är också något som är skönt att göra som nybliven singel. Unna dig, skäm bort dig själv lite. Älska dig själv. Mycket.

Fridens!

#2

Håll dig sysselsatt!

Kärlek gör lite ont när den börjar växa, samma sak känner man tyvärr när den slits ut ur kroppen...eller sipprar. Obehag blandat med andra känslor...och tomheten som blir kvar, vill man gärna fylla med någonting annat. Då är det skönt att ha vänner som ställer upp, hittar på saker med en eller bara erbjuder en axel och öra.Har man inte det, så är man sin egen bästa vän!

Mitt tips är att hålla sig i rörelse. Varför inte möblera om rummet, storrensa den där klädkammaren du alltid tänker "den....borde jag rensa" när du öppnar dörren (och lika snabbt stänger igen den). Eller det bästa; Skaffa en ny hobby, eller intresse, gärna en sport.

Själv har jag ju börjat gå i tankarna och skjuta båge igen. Men det räcker ju inte.
Jag har även planer på att springa (och fortsätta) och har en vän som kanske orkar med att springa lika långsamt som mig ibland. Jag är en sån därn slö jävel som gärna lyfter vikter på gymet ensam, men löpning....det gör jag fan inte själv!

Jag behöver en draghäst i spåret. Tack vännen för att du ställer upp. Tack hela jävla världen omkring mig, för ni är underbara och förgyller nog inte bara mitt lilla liv med er energi, inspiration och...era vackra själar. *blir dramatisk*

Men ja, move that body. I samband när det tar slut har man oftast ett själförtroende (och förmodligen även yttre) som är körd i botten p.g.a. allt hårslitande, sömnlösa nätter eller ett allt för bekvämt leverne där man int behövt bry sig om något.

Träning gör man inte för att bli smal, men det gör en mycket gladare och hälsosammare, och det hjälper mig att reda ut och sortera tankar och även föda nya idéer. Nya saker jag vill göra. Träning ger mig orken att genomföra dem också...oftast. Ibland blir träningen orsaken till att man hellre stannar hemma, som denna helg.

Iallafall..mitt tips för att underlätta ett uppbrott är att #Håll dig sysselsatt.

#1

#1 Shopping

Jag avskyr förvisso vår materialistiska tillvaro. Alla "slit och släng"produkter och alla människors "slit och släng-mentalitet" kring produkter som BORDE ha längre livslängd- ta Iphone som ett exempel. Jag ogillar kläder som bara håller 5-10 tvättar innan de blir så sunkiga att enbart katterna kommer att få se dig i dem. Jag hatar plastmuggar till kaffet....

...jag hatar att behöva kasta en soppåse bara för att någon har lagt EN äppelskrutt i den. Annars invaderar bananflugorna. Vad gör en påse? Ok, men vad gör 300 plastpåsar om året troru?

Iallafall, jag ogillar att vi ständigt _måste_ köpa saker, speciellt då jag oftast änner "det där kan jag göra själv.....om jag orkade". Sen jag gick in i "singellivet" (Mer av ett relations-limbo") har dock min köplust trippeldubblats. Vet ni vad? Jag är gladare.

Ärså himla kul att få PAKET! Känns som någon skickat dme till mig för att göra mig glad. Jag själv såklart, och det är bra, man ska älska sig själv! Jag inser självbedrägeriet men känslan av att jag blir uppfylld av något, som skjuter undan det dåliga för en stund- med glädjen över det nya, vinner. Sen blir jag ledsen. För jag har hoppat på ekorrhjulet.

Men iallafall...jag har försökt hålla min "shopping" på en vettig nivå.
I brjan var det helt galna saker- jag har köpt DVDfilmer. Hur jävla dum i huvvet är inte jag då? Men gjort är gjort och nu står de i hyllan och ser vackra ut.
Sen köpte jag spel, tavlor (japp..men det ser jag mer som en investering!) och böcker ((^_^)) som jag aldrig kommer att läsa. Ännu mer konst.

I alla fall...

Addnature.se har 70% rea eller hade) och där har jag spenderat åtskilliga....eh.....hundralappar senaste veckorna. Jag har nog utsatt H&M för samma sak. *banka sönder kontantkortet*

Men iallafall...
Shopping är både en förlösare och en förgörare i samband med uppbrott. För all del, unna dig men, mitt tips är att ge bort kortet och bankdosan, ja ge bort hela jävla kontot till någon du litar på. Någon som kan agera "god man" i några veckor, tills du funnit ett lämpligare substitut för att fylla hålet i hjärtat, magen eller var känslor nu sitter. Skallen? Ja,jo, det skulle förklara en hel del...
Ta inte tillbaka kortet före du gör något vettigt, t.ex går med i ännu en idrottsförening? *been there, done that...

Berättade jag att jag börjat skjuta bågskytte igen? Jomensåatt...
Nått ska man ju göra.


Hejrå!

365 dagar utan dig...

Igår bjöd chefen på mitt dagjobb alla oss anställda på burgare och vi tjejer började snacka om bloggar. Då  mindes jag denna pärla, och att jag kanske ska skriva i den istället för att påbörja ännu en ny. Grejen är den att jag egentligen inte har mycket tid alls för att blogga.. Jag jobbar, jag umgås, jag leker, jag pysslar och pillar på saker. Ibland luktar jag på dem också! Jag...gör andra saker när tid ges. Jag säger inte att jag har ett liv, för bloggandet är någonting uppfyllande det med, men det har inte varit så viktigt att "uttrycka mig".

Det har varit väldigt dött på den fronten när jag nu tänker efter. Jag ritar knappt, när fotade jag egentligen senast? Jag skrålar inte ens längre högljutt i duschen till sånger jag inte kan texten (eller melodin) på (till alla grannars stora glädje). Det är ont om den kreativa varan helt enkelt. Orken tryter. Lusten svajar.

Jag har funderat på vad jag ska skriva, har jag något att skriva? Jo. Massor. Men det är egentligen inte bloggmaterial. Det är mer...."Nu ska jag gå ut i skogen, upp på ett sjukt högt berg och Ronja rövardotter- skrika tills stämbanden blöder, för annars känner jag att _jag_ går sönder".

En gång sa en vän som läste min blogg....eller nej, inte en vän. Stryk det påståendet. En bekant, en väldigt ytligt bekant. Hen läste iallafall min andra, mer öppna blogg, i samband med mitt uppbrott med mitt ex för snart 7 år sedan. Hen blev väldigt dryg mot mig och ställde sig på mitt ex´s sida (jag är inte en person som ville att folk skulle väja på oss men mitt ex vari det behovet på den tiden) "Du har ju värst humörsvängningarna....helt galen". Lite som en hint av att hen ändå kunde förstå att Exet inte stått ut med mig. Jag är ju trots allt lite galen. Nu inget illa om mitt ex, för han är en underbar vän, och jag skulle aldrig vilja ha vår relation, all smärta till trots, ogjord. Men han var en riktig jävla skit då. Eller ett as. En fet jävla lögnare osv. Bara att välja.

Men här ska jag berätta en sak; Man FÅR vara lite "galen" och ha "humörsvägningar" när man blir bedragen, inte bara fysiskt utan även känslomässigt. Man får det. så är det bara. Man får skrika, gråta och VISA ilska när man är ledsen, sårad och sviken. Att människan behöver uttrycka sina känslor är inte galenskap, det är 2000-talet, inte 1850 där kvinnor som uppskattade sex lades in på hospital för "hysteri".

Sen vet ju ALLA som någonsin gått isär från någon som varit mycket nära (död, skilsmässa, uppbrott)- att man går igenom något som kallas för en "sorgeprocess". Man lär sig att förhålla sig med en helt ny tillvaro. Precis som när någon dör och plötsligt är borta, infinner sig samma tomhet när en partner plötsligt "bara vill vara vänner" (vilket säkert fungerar jättebra men kanske inte precis efter att han berättat att han ska flytta ihop med din syster- som är ett möjligt scenario)Vare sig uppbrottet var bra eller dåligt, någonting förändras och många, t.ex jag, hade mycket att reflektera över och ifrågasätta, och stundtals blev jag arg, upprörd, ledsen och väldigt rädd och ensam. Men framförallt blev det så mycket tomhet att fylla upp. Jag är inte ensam av att vara ENSAM i ett rum. För mig är det frihet och lugn. Men ENSAMHETEN inombords, den råder ingenting bot på. Sömnlösa nätter, oroliga dagar- som ett löv för vinden. Ett segel utan båt, ni fattar symboliken.

Vad ville jag ha sagt med detta då? Ptja...
Jag är väl mer eller mindre "singel" igen och med det följer samma mönster. Ni(inbillar mig att fler än min mor läser bloggen, iallafall ibland) kan se fram emot ett gäng "tycka synd om sig själv"-späckade inlägg insprängda mellan förvirringen och ilskan. Just nu fokuserar jag på att leva. Både den roliga och spännande aspekten men även den livsuppehållande delen- ni vet, äta, sova....andas. Kämpar för att hålla ihop tillvaron- jobb, vänner, känslor, men det gör ont, det gör ibland så satans, jävla...skitont.

Misslyckande är jag van vid, det är inte det som gör ont, men ibland undrar jag om jag lärt mig något alls under all den tid jag levt. Någonting? Är det något som saknas, någonting viktigt som saknas, som de flesta andra människor tydligen har?  Man blir lite Frankenstein och ifrågasätter om någon kan älska en, om man HAR älskat osv. Men det vet jag att jag har...och säkert blivit. Men ändå uppstår de känslorna. Självömkan --_-- sådant obehag.

Därför ringde jag och frågade min syster: Hur gör ni, hur har ni gjort för att klara av.....mer än tio långa år? Svaret skriver jag knappast här, men jag blev glad och lugn av det hon berättade, men kanske mest för att jag fick berätta och insåg att det inte var så farligt. Ibland blir jag ändå upprörd och förtvivlad, när tvivel segrar och självförtroendet försvinner helt. Jag vill vara min egen men ändå inte ensam. Ska det vara så svårt? 

"vem är jag, vad vill jag" är inga frågor som känns speciellt aktuella. Jag vet alla de svaren, med eller utan honom. Han är inte en del av det, inte varit det på år. De svaren har blivit tydligare. Det är genom andra jag lär känna mig själv, men man måste våga möta sig själv också. Sen är inte jag samma person som för 7 år sedan, man utvecklas.....ibland åt olika håll, eller så stannar man kvar och ser sin partner i ryggen tills hen är borta ur bilden.

Mhm..hear me roar!

Oh, varför inga foton? Jo...min kameras kortläsargrej, är tyvärr stendöd. Så...
Det kommer när det kommer, som med det mesta här i livet.

Så lite Kent på det här, för att skapa den höstiga stämningen.
....brun sörja, kall blöta..och död!! yey!
Nej men Kent är bra, seriöst. Älskar Kent, once 14, always 14.

<iframe width="420" height="315" src="//www.youtube.com/embed/J7JgiZ81vmY" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

Fridens liljor!