fredag 10 oktober 2014

Glas betong och cement...

Hänt en del saker, härliga, vackra, underbara saker, men det ska jag beskriva i ett annat inlägg.
Det här inlägget är om det ottäcka, hjärtpirrande, dunkande och otroligt nervösa och tafatta försök jag gjorde för att uppnå det jag vill här i livet. Att göra sig sårbar inför en annan människa och inte bryta ihop. Inte ens ett darr på rösten, avslöjade mitt inre kaos. Däremot flöt orden inte på så som jag övat, och övat och tänkt och funderat...
Var ska jag börja, hur ska jag säga det, har det någon betydelse, hur skulle Jag känna i en sådan situation? Sviken? Äcklad? Smickrad?...likgiltig?

Kan bara säga att det är skönt, det är gjort nu. Jag är kanske fri. Jag har lättat med flera ton.
Jag skulle handla, tyckte jag. Jag flöt iväg till butiken som en inoljad hamster i uppförsbacke, men insåg att jag glömt både pengar och aptit. Kanske kan jag sova inatt? Eller kommer det att bli värre nu? Kanske kan jag fyllas av andra tankar och känslor. Lämna det bakom mig. Gå vidare, på riktigt.
Tömma det ur mig själv som en tillbringare med saft. Det var sött och gott men det räcker nu.

Imorgon är det HELG!! (ja det är redan helg! woop woop!)
och jag kommer att vara omgiven av underbara, starka, vackra, tuffa och framförallt smarta tjejer.
Jag ska på bout i Norrköping och hejja fram sluts united när de möter Malmö.

Det känns skönt, det jag gjort.
Jag känner mig modig som en lejoninna. Jag står upp för det jag är.
Jag vill vara en bra vän, en bra människa. Jag vill vara älskad för den jag är. Allt jag är.
Jag vill vara med någon där jag känner att jag kan ge samma sak. 

Utgången kan inte alltid bli som man vill. Men köper man ingen lott kan man med all säkerhet, ALDRIG vinna någonting. Eller såhär, second best, first loser som en vän alltid beskrev sig själv som. Ärligt, att ens försöka, man kan inte förlora då. Min vän var dne bästa av våra världar och han fick sin vinst till slut, även som second loser.

Det är så här jag rullar. Tydligen.
Fortfarande efter 15 år. Raka rör, mjuka puckar.
  
...Och jag fortsätter att dansa, som om ingenting har hänt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar